Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 ANNA MARIA LENNGREN.
uti att "bara tiga och dricka", ehuru han vißst icke
förbiser, att både Didrik och enklingen äro några eländiga
stackare. Möjligen skulle man kunna kalla detta fru Lenngrens
humor; men vi tvista icke om termer, utan hafva blott
velat angifva, att en dylik egenhet tillhör hennes komik.
Romantikens poesi hade en musikalisk karakter, den
äldre skolans en mera plastisk, och en sådan utmärker i hög
grad fru Lenngrens diktning; detta förhållande bidrog
sannolikt till den nya skolans underskattande af hennes
skaldevärde. Den, som sätter poesiens väsende förnämligast i
dunkla känslor, skall, helt naturligt, i fru Lenngrens
stycken icke finna "mycken poesi". Annorlunda dömer den,
som förstår att uppskatta förtjensten af en rent objektiv
framställning. I sin "Invocation" yttrar skaldinnan:
rGif mig, Apollo, den sällare lott,
Styrka och lenhet i vexlande blanning;
Tonen, egentlig för koja och slott,
Klarhet och sanning"
Apollo bönhörde henne. Klarhet och sanning äro just
de egenskaper, hvilka göra hennes taflor så tilltalande 1).
Få af våra skalder kunna mäta sig med henne i
skildringens åskådlighet. Lefvande, ja, nästan handgripliga, stå
hennes figurer framför oss; och vi tycka oss sjelfva försatta midt
in uti de scener, hvilka bon tecknar. Och detta
åstadkommer hon med de enklaste medel: ett par lätt utkastade streck,
och taflan är färdig. Den bär så litet spår af arbete, att
’) Redan i Sv. Literatnr-Tidning säger Atterbom: "Den äran
tillhör henne onekligen, att i det slags vitterhet, som består i en
träffande återspegling af skaldens närmast omgifvande nmgängeslif, hafva
frambragt det fullkomligaste, som Sveriges tungomål hittills har att
uppvisa". Detta erkännande har dock icke mycket att betyda, ty ännu
då hade Atterbom icke synnerligt stor aktning för "det slags vitterhet".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
