Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. G. OXENSTJERNA. OCH SKÖRDARNE.
463
sjanker, och det utsirningsmanér, som tiden älskade, är
"Skördarne" ett poem’ af stor förtjenst, och intager i svenska
literatarens historia en framstående plats.
Ehuru af Atterbom redan anförd, meddela vi som prof
m&lningen af solnppg&ngen en sommardag. Tegnér
anmärker, att svenska vitterheten kan sv&rligen uppvisa dess
motstycke, och Atterbom tillägger, att denna målning täflar med
de yppersta af-sitt slag i hvarje annan. Kanske skall någon
läsare i våra dagar vara benägen att litet afpruta på detta
beröm; men, vid närmare besinning, skall han erkänna, att
man här har för sig ett praktstycke i poetisk
naturbeskrifning, som icke är så lätt att öfverträffa.
Som hjelten, hastande i sina segrars lopp,
Knappt väntas, när han syns, och fyller ryktet opp:
Så solen, knappt ännu af morgonrodnan bådad,
Sig kastar i dess spår och är af verlden skådad.
På östans vingar höjd, hon lyftes i sin gång
Uppå en eldig vagn, hvars fålars djerfva språng,
Vid gyllne manars flägt och fräsande af lågor,
Förtrampar nattens moln och dimmans ljusblå vågor,
Som strömma kring hans hjul och hvälfvas i en bädd,
Af strålars brytning fyld och Iris1 färger klädd;
Då, präktigt öppnande sin segerrika bana
Att glädjen, mödans lön och fruktbarheten dana,
Från mindre stjernor skild, som vid dess intåg flytt,
Allena med sig sjelf och jorden, den hon prydt,
Hon nalkas som en Gud, att i besittning taga
Den verld, hon skapt, att der sin rikdom sammandraga.
Så fick dig jorden se, du ljusets ädle kung!
Då, nyss af kaos född och känslolös och tung,
Ur vattnens djup ännu sig vecklande med möda,
Hon qväfde i sin famn de frön, hon skulle föda.
Hur ljufligt, af din eld, för första gången tänd,
Blef värmans alstringskraft i hennes sköte känd!
Hur lifligt, kring dess rymd nr dvalans kyla frälsad,
Af ljud och rörlighet din första uppgång helsad!
Du födde färgerna, och vid din lågas magt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
