Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564
TVÅ TIDSKRIFTER.
idealismen och realismen Kant såsom utgångspunkt. Den
förra anknyter vid Kants lara om tiden och rummet,
sägande, att om tiden och rummet blott äro bestämningar hos
det menskliga medvetandet, så måste allt, som i dessa
former uppfattas, ursprungligen ligga hos menniskan, ehuru
det för oss företer sig som någonting yttre och främmande.
Den senare säger, att läran om tiden och rummet är ett
antagande, hvartill Kant af fruktan för Hume sett sig
tvungen, och att hans odödliga storhet just består deri, att han
ögonskenligen visat, att all vår kunskap är
erfarenhetskunskap, och att ett vetande om det öfversinliga är en
omöjlighet. — I sin "Grundlegung der Metaphysik der Sitten"
(1785) samt i "Kritik der praktischen VernunftT (1778)
undersökte Kant den menskliga viljan. Här vänder sig
bladet. Hvad som i förstnämnda verk förklarades vara
obevis-ligt, uppställes i dessa som postulat. Som praktisk tillhör
menniskan en öfversinlig verld, hvaremot hon i teoretiskt
hänseende är fjettrad inom det sinliga. Hela tidehvarfvet ansåg,
som bekant, att ändamålet för menniskans praktiska
verksamhet var lycksalighetens vinnande. Kant kritiserade med
förintande skärpa denna uppfattning, gifvande
eudämonis-men dödshugget. Godt är endast den goda viljan; viljans
godhet beror af hennes pligtenlighet, och verkligt
pligten-lig är endast den handling, som, utan afseende på våra
böjelser, göres för lagens egen skull, eller af aktning för
lagen. Sedelagen är icke vexlande och beroende af
tiders och folks olikhet, utan är fast, oföränderlig,
grundad i förnuftet, gifven före all erfarenhet och af all
erfarenhet oberoende. Detta rena sedebud är hvad Kant
kallat "den kategoriska imperativen"; i förhållande till viljan,
som är bestämbar efter sinliga motiv, måste förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
