Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Berg, sjöar, floder och dalar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
16 juli voro vi uppe och började klättra uppför glacieren.
Sidorna voro branta och arbetet ansträngande. Steg för steg
måste vi hugga oss väg uppför den branta isväggen. När
natten kom, hade vi hunnit fram till snögränsen. På
morgonen, då vi började bestigandet af sjelfva berget, var det
dimmigt, och till middagen voro vi omhöljda af moln. Men strax
efteråt kommo vi i en kallare atmosfär och befunno oss med
ens öfver molnen, som utbredde sig under våra fötter som en
stilla hafsyta, öfver hvilken topparne af Mount Hood, St.
Helens och Mount Adams stucko upp som pyramidliknande
isberg på oceanen. Vid två-tiden på eftermiddagen skingrades
molnen, och det ståtliga panorama, som då utvecklade sig för
våra blickar, trotsar beskrifning. Vi hade dock ej lång tid
till vårt förfogande. Skulle vi nå toppen, måste vi skynda, ty
vi hade nu erfarit, att väderleken i dessa regioner var mycket
föränderlig. Dessutom voro mina följeslagare nu så
uttröttade, att de hotade att lemna mig och gå tillbaka. Ensam
fortsatte jag klättringen ännu ett par timmar och nådde kl. 6 en
af de högsta bergsspetsarne. En isande vind drog fram öfver
dem. Min hatt blåste bort, och vattnet i min “canteen” frös
till is. Jag tordes ej stanna mer än några minuter, hvarpå
jag anträdde återfärden och uppsökte mina kamrater.
En verkligen skräckinjagande naturföreteelse var
glacierernas dån och brakande. Man kunde tro, att bergets sidor
söndersletos. Det var ett dån, som om en väldig granitkvarn malt
klipporna till dam. Och emellanåt genljöd bullret af
nedtumlande klippor såsom åskknallar.”
Återfärden till Fort Steilacoom tog endast 5 dagar i
anspråk, ehuru äfven den var besvärlig. Resenärerna voro vid
sin återkomst knappt igenkänliga, — så aftärda, brunstekta
och trasiga hade de blifvit. Ännu år 1890 hade endast ett
halft dussin personer bestigit Mount Rainier. Men sedan det
år 1894 organiserade bergklättraresällskapet Mazamas väckt
smak för bergbestigningar, ha många vågat lif och lem för att
nå bergets topp. År 1897 klättrade Mazamas dit upp i ett stort
sällskap, räknande ej färre än 57 medlemmar, och 1905, då
Mazamas och Sierra-klubben från California gjorde en gemensam
utflykt, voro der så många, som ville bestiga Mount Rainier,
att man måste dela sig på två partier. Sierra-klubben tog upp
63 personer och Mazamas 37. För öfrigt utgöres bergets topp
icke, — fast det så synes från vissa håll, — af endast en spets,
utan af tre, hvilka bilda en afbruten krans omkring en krater
af en half mils diameter. Den högsta spetsen är 300 fot högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
