Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Indianerna i Washington, deras seder, traditioner m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
122
net och flögo mot näten samt föllo döfvade till marken.
Hjortar lockades också inom skotthåll medelst facklor.
En karaktäristisk sed var att döda "medicinmän" eller
läkare, som misslyckades i sina kurer. Indianerna plägade välja
sina doktorer, liksom de valde sina höfdingar, uteslutande ur
vissa familjer, och när en gosse utsågs att bli doktor,
underkastades han de strängaste prof samt troddes, när han blifvit
fullvuxen, vara i stånd att bota alla sjukdomar. Om han
misslyckades, antogs detta följaktligen bero på bristande vilja, och
denna försyndelse var belagd med dödsstraff. Indianerna ha
alltid hyst stor vördnad för sina döda. De betrakta
grafplatserna som helgade områden, och ej sällan har ovänskap mellan
indianer och hvita härledt sig från de sistnämdas vanvördnad
för de förras grafplatser. Puget Sound-indianerna brände icke
sina döda, utan lade dem, väl insvepta i bast- eller barkstycken,
i kanoter, som placerades på pålar eller i träd. I det inre
landet byggde indianerna små skjul till skydd mot vargar på
någon kulle och förvarade der sina döda. Stundom omgåfvo de
platsen med ett stängsel och upphängde fladdrande trasor -
om för att skrämma bort kråkor och roffoglar eller för att hålla
undan spöken, är icke bekant. På en dylik grafplats nära
Chewelch i Colville-dalen ha ej blott indianer, utan äfven hvita
och halfindianer blifvit jordade. Marken tillhör nämligen
numera katolska kyrkan. En ny grafgård har anlagts och en bro
bygts öfver den förbiflytande floden. En mil derifrån är en
stad anlagd. Slammer och väsen höras från en närbelägen
grufva, och det hela påminner lifligt om en gammal engelsk
vers, som kan återgifvas så här:
"Bak indianens björkkanot
Propellerbåten trafvar,
Och byggnadstomter läggas ut
På indianska grafvar."
Fordom plägade indianerna flå en häst, som tillhört den
döde, spänna skinnet öfver en stomme af grenar, ställa det
ädla "konstverket" på grafven och låta det stå qvar, tills det föll
sönder af sig sjelft. Detta såväl som det gamla bruket att låta
jagtredskap, kanoter och andra tillbehör följa den döde till
hans sista hvilorum antyda en tro på möjligheten af att efter
döden kunna begagna dessa saker, och det lär t. o. m. ha varit
bruk hos somliga stammar att vid höfdingens död mörda hans
hustru, för att låta henne följa sin man i andeverlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
