Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Indianerna i Washington, deras seder, traditioner m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
121
dem med harpuner och bogserade dem in till viken vid Clatsop
söder om Columbias mynning samt styckade hvalen, medan
tidevattnet var lågt. Många indianer omkommo under dessa
äfventyrliga färder. Kanoterna voro gjorda efter samma
mönster som Haida-indianernas i British Columbia. En stock
urhålkades medelst eld och skrapades med verktyg af trä,
hjortben och sten. Det tog en man tre månader att förfärdiga en
kanot stor nog att rymma tre personer. Det var icke svårt för
indianerna att försörja sig. Lax, stör och andra fiskarter
förekommo ymnigt i Columbia-floden, och med ringa arbete
kunde man på en kort tid fånga nog fisk till vinterförråd.
Indianerna torkade fisk ej blott för eget behof. Hvarje höst lastade
de kanoter fulla med torkad lax och stör m. m. och rodde ända
till forsarne i Columbia, 150 mil från flodens mynning, och
bytte bort fisken till indianer från bergstrakterna och slätterna
mot slafvar och buffelkött, buffelhudar o. s. v. De begagnade
buffelhudarne att göra sommarbostäder af, äfvensom till
sängkläder under vintern. De slafvar, de tillbytte sig, sålde de i
allmänhet till andra indianstammar på kusten. Några behöllo
de dock sjelfva, och dem behandlade de med grymhet. När en
indian dog, som egde slafvar, dödades en af dessa, på det att
egaren ej skulle sakna uppassning i andeverlden.
Bland de mera märkliga sederna var den att platta till
hufvudet på barnungar. När barnet var 4 dagar gammalt, bands
det vid en s. k. pappoose-bräda, och hufvudet klämdes på ett
sådant sätt, att det flera månader senare endast var 2 tum
tjockt mellan pannan och bakhufvudet, men deremot ofantligt
bredt mellan öronen. Under uppväxten återtog hufvudet en
mer naturlig form, ehuru man dock alltid kunde se, att det
blifvit på ofvannämda sätt behandladt. Detta var en sorts
adelstecken. Slafvarnes barn lemnades i fred för denna
"förbättringsprocess." Under sommaren begagnades knappt något
klädesplagg, men desto mer färg. Männen målade sig mycket
grundligare än qvinnorna, hvilka efter fyllda 25 år upphörde
att måla sig. I kallt väder bestod klädseln af en fyrkantig filt
med ett hål i midten. Filten träddes öfver hufvudet och
hängde på axlarne. Hufvudet var vanligen bart.
Puget Sound-indianerna voro mycket begifna på jagt och
föredrogo att jaga nattetid vid facklor och bloss. På vissa
ställen längs kusten, der stora flockar af vattenfoglar höllo till,
spände de nät mellan höga stolpar, gömde sig bakom näten,
och lyfte sina bloss i mörkret. Foglarne lockades af eldske-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
