Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o XXXII - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men strax derpå, kom jag i ett helt olika och obeqwämare omgänge
och skaplynne: Man wägde sina ord på Guld-wickt af fruktan, at
förtörna någon eller få åtlöije: Om någon log, så mente jag det war
åt mig. Hwiskade man, så rådnade jag. Alt skiämt tog jag åt
mig. Jag fick Krigsbud i det fredeligaste Ord, hwarmed man
aldrig tänckte på mig. Jag språng up, wille hämnas, man måste
hålla mig. Hade jag intet skiäl? Jo, i mitt tycke led jag oerhörd
oförrätt och war endaste skåttmåhl för alla skiämt-ord i hela följet.
Härefter omgicks jag med de Lärda, och war liksom många ibland
dem, granräknad i onödigheter, wille gerna krusa, fast det kom
något trubbigt fram, och gerna wara wördad, bärandes altid i
minnet någon Auctors ord, som wid tilfälle skulle pryda mig i omgänge;
men serdeles war jag distrait och wimmerkant, hwaraf ock många
andra ha sin del: Jag frågade mången wälbekant hwad han hette,
och hwem han war, jag sökte efter Pennan, när jag hade honom i
Munnen, jag slog Bläck-Hornet öfwer Papperet i stelle för
Sand-Dosan, jag spottade i Brädspelet, och kastade
Tärningarne på Golfwet, jag stack Fingren i Liuset, i stelle
för Lack-Stången, jag swarade på Frågor, utan til at
weta at jag talade &c. Ibland torde jag wäl wara distrait
med flit, på det jag skulle synas sysslesatt. En ting hade jag så när
glömt. Jag war Pedant. Ett löijligt Creatur i omgänge! Du
tror wäl, min Läsare, at jag härmed menar någon Academicus?
Neij men, Pedanten kan ofta dansa midt i fyrkanten, blänka på
Paraden, krumma sig i Köpmans-Boden och swettas i
Wärkstaden. Hurudan war jag då? Jo, jag talade aldrig om annat än
om mig sielf, och hwad mig tilhörde: Jag tog Orden ur Munnen
på andra och lämpade all ting på mig, på min uphöijelse och min
egendoms ros: I min Munn war jag allas efterdöme. Det war
ledsamt för andra Pedanter at wara ihop med mig, ty ingen fick
tala til sin egen heder, derföre war jag ock mäst utan deras sällskap;
Förnufftigt Folk måste slita ondt med mig i deras ställe.
Sedan nu min förwandlings-tid war ute, måste jag lee åt
så många löijliga wanar och sinnelag i wåra Sällskaper, (fast jag
i dag sagt mycket litet derom,) och nu bedia tig, min Läsare, giöra
det samma; men med eftertryck, på det Wishet, Dygd och
Redelighet må ha sitt fullkomliga Lif i wåra omgängen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
