Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i regndis, som i dag, sade hon, när de längs
Alexandersgatan kommit ut på Norra kajen och
hamnen låg framför dem med holmarnas konturer
insvepta i dimma . . . Här, just i hörnet, är det
faster bor....
När de stodo vid dörren och Ingeborg redan
tog i handtaget, vågade sig Daniel fram med en
fråga om han ej fick titta upp i morgon — han
skulle också gärna hälsa på smågossarna.
— Tack, tack, men jag har så mycket att
bestyra om . . . det är så ovant att vara i de tusen
kommissionernas land igen . . . och jag skall resa
med »Adlercreutz» klockan tre. Men ni kommer
ju ut till landet snart, inte sant? „
Och hon nickade och försvann i dörren.
Daniel gick långsamt hem i den fallande
skymningen. Sådant blef då detta återseende, som han
så många tusen gånger i olika variationer kallat
fram för sin fantasi — ett tillfälligt
sammanträffande i regndusk och blåst, ett tanksjJridt samtal,
afbrutet af prosaiska omsorger och stördt af
mötandes blickar . . . Han hade alltid tänkt sig en vacker
höstsol öfver deras möte, och en fridfull, stilla
plats, där de i timtal fingo sitta och tala ut för
hvarandra allt hvad de »icke fingo sagdt» den
sommaren och allt som- låg gömdt i de mänga brefven
där hemma i hans stängda bordslåda . . . Och
Ingeborg? Hon föreföll honom så långt borta igen,
trots all sin vänlighet, lika långt som dåjian såg
henne försvinna med Wirén i portens krökning på
Stenbacka .. . icke ett ord ville hon anförtro honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
