Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När det blef litet lugnare kring Hjalmar, kom
bankdirektören med en gammal herre och sade:
— Ekroth, professor Wilcke önskar göra din
bekantskap.
Hjalmar stod framför den ryktbara partichefen
och politikern, hvars lilla, böjda gestalt han så väl
kände, men som han aldrig förut kommit i personlig
beröring med, ehuru han sett honom i sällskap
hos Ringdahls. Wilcke, som för nära tio år sedan
i egenskap af emeritus lämnat sin professur i
juridiska fakulteten, ansågs allt ännu med den
segaste energi och en okuflig hårdhet styra det
finska partiet, och fastän han själf nästan aldrig
syntes, hvarken i tidningar eller vid muntliga
diskussioner, visste man att icke en åtgärd företogs,
icke en artikel skrefs, som ej på förhand fått hans
sanktion. Det var en man, till hvilken hela partiet
såg upp med den oinskränktaste beundran och
vördnad. Endast det unga kotteriet hade på senare
tider begynt antyda att han öfverlefvat sig själf
och att man behöfde nya ledare. Af motpartiet
var han lika mycket fruktad som hatad.
— Jag ville trycka er hand, min unge vän,
sade han med sin knappt hörbara röst, medan
blicken oroligt lefde under glasögonen. Det är
glädjande att ännu finna entusiasm hos det unga
släktet ... vi behöfva den mer än allt annat, vi
behöfva starka känslor för vår saks framgång. . .
låt se att ni fortsätter, som ni i dag börjat och
låt inga nymodiga teorier och slagord föra er bort
från den rätta vägen! Se så, jag skall icke uppe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
