Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon gjorde alla dessa frågor litet nervöst, mera
såsom i tankarna och utan att afvakta något svar.
Medan hon talade, hade hon begynt syssla vid
téköket, och Daniel fick tillfälle att betrakta henne.
Hvad hon åter hade förändrat sig sedan den dagen
— det var just nu två år sedan — då han mött
henne i gamla kyrkans esplanad! Sorgdräkten
gjorde henne spensligare och längre, men öfver
hennes ansikte hade kommit någonting äldre,
någonting mognare, på samma gång som hennes
kinder mist sin färg och ögonen sitt glada uttryck.
Det föreföll Daniel som om han aldrig sett henne
vackrare, men tillika var det som om vemodet i
hennes drag meddelat sig till honom och gripit
fatt i hans hjärta.
— Erik, gå och se efter om Kurt är i sitt rum
och säg honom att Daniel är här!
Erik lydde. I detsamma ringde tamburklockan.
Albert gick ut att öppna.
— Jag hade så gärna velat tala med er, Daniel,
sade Ingeborg hastigt, i det hon satte sig vid
bordsändan, nära honom, men det är så svårt. . . och
skrifva till er kan jag inte heller. Jag vill bara
be er om en sak: vill ni lofva att tänka vänligt
på mig? . . .
— Men, Ingeborg, hur kan ni föreställa er
någonting annat? stammade Daniel och fattade
hennes framsträckta hand, som hon genast drogtillbaka.
Det hördes röster i salongen. Kurre och John
Wirén kommo in. Daniel steg upp och tryckte
tyst handen på Kurre, som såg allvarlig ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
