Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han känner det stiga som en brännande eld
inom sig . .. den griper omkring sig och fräter sig
igenom hans inre, och allt som nyss fyllt det,
kärleken, saknaden, bitterheten, hoppet, försvinner och
lämnar plats för en vid och förtviflad tomhet . . .
Men småningom fyller tomheten sig själf med
någonting som sipprar in, droppe efter droppe, och
sprider sig öfver det ödsliga rummet... en trött
melankoli, en stilla, vemodig sorg. . .
Ett bref från Kuno gaf Daniel några närmare
underrättelser om förlofningen, dock icke stort
mera än hvad Kurre redan antydt i deras samtal.
Ingeborg visade sig icke synnerligen glad, men
hon hade ju allt sedan faderns död varit nedstämd,
så det ej behöfde tillskrifvas någon annan, särskild
orsak. Hon hade, hon som alla, varit beredd på
att det skulle gå som det gått. Hon satte visst
värde på Wirén, utan att precis vara dödligt
förälskad i honom. — Kuno berörde med vänskapens
hela finkänslighet Daniels ställning till det som
händt. Han hoppades Daniel snart skulle glömma
att han varit fäst vid Ingeborg . . . uppriktigt sagdt,
hade hon knappast varit den följeslagarinna genom
lifvet som för honom varit den bästa. I de strider
Daniel med sitt ärliga lynne ännu finge utstå
skulle hon icke kunnat vara den sporre och hjälp hon
bort — därtill var hon för svag och för obeslutsam.
Hon var en kvinna för hvilostunderna, med sin
mjuka, tröstande hand och sitt känsliga sinne. . .
För öfrigt bad hon hjärtligt hälsa honom . ..
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
