Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Daniel, Daniel, utropade Ingeborg, i det
hon hastigt reste sig, ni får inte, ni får inte säga
mera. ..
— Förlåt mig, Ingeborg, — han ansträngde
sig att återvinna sitt lugn — förlåt mig... gå
inte ... det blef mig för öfvermäktigt i detta
ögonblick . . .jag har burit på det så länge . . .
Han fattade hennes händer. Hon satte sig
åter. Hennes ögon stodo fulla af tårar. Hon lät
sin ena hand hvila i hans, tog upp sin näsduk
med den andra och förde den öfver sitt ansikte.
— Ack, Daniel. . . hon talade nu lugnt, men
klanglöst och nästan ansträngdt... det kunde ju
inte vara annorlunda? Nej, det kunde inte.. .
och jag visste ju ej alls att ni verkligen höll af
mig. . . och ingenting hade jag klart för mig själf
heller, . .jag var ju så ung och jag kunde aldrig
ana att ni, med era framtidsplaner och en värld
så olik min, skulle tänka på mig . .. och ni förstod
ju också att det inte skulle ha gått. . . men om
jag vetat, om jag blott vetat, så hade kanske ändå
mycket kunnat ändras . . .
— Hur skulle jag vågat säga er mer än
hvad jag sagt, Ingeborg,. . . och just då, . . jag
hade ju ingenting att bjuda, jag visste att om jag
djärfts yppa en enda tanke ditåt, så hade jag
nödgats försvinna från er närhet. . .
— Så många, många gånger, sade hon
långsamt, innan ni reste, föreställde jag mig hur det
kunnat vara annorlunda, och ännu kommer det
ofta i mina tankar .. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
