Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning rörande Himmelens fröjder, samt om bröllop derstädes - 17. När de kommit tillbaka - 18. Under samtalet kom en lakej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
staden af skådespelare, som framställa åtskilliga till det
sedliga lifvet hörande ärbarheter och dygder, och bland hvilka
äfven finnas gyckelmakare (histriones) för
jemförelseförhållandens skull.»
En af de tio frågade: »Hvad är för jemförelseförhållandens
skull?» Och de svarade: »Ingen dygd kan med sina
ärbarheter och höfviskheter lefvande framställas annat än genom
jemförelseförhållanden ifrån det största till det minsta deraf.
Gyckelmakarna framställa det minsta af de samma ända tills de
blifva inga. Men det är genom lag stadgadt, att de ej få
framvisa något motsatt, som kallas oärbart och ohöfviskt, utan
figurligt och likasom på långt håll. Att så är stadgadt, är
af den orsak, att icke något ärbart och godt uti någon dygd
genom på hvarandra följande fortgångar öfvergår till oärbart
och ondt, utan till det minsta deri ända tills det förgås, och
då det förgås, börjar det motsatta. Himmelen, der allt är
ärbart och godt, har derföre intet gemensamt med helvetet,
der allt är oärbart och ondt.»
18. Under samtalet kom en lakej springande och
bådade, att åtta vise voro på furstens befallning tillstädes och
ville gå in. Då ängeln hörde detta, gick han ut och tog
emot samt införde dem. Efter iakttagna sällskapsbruk och
höfligheter talade de vise genast med dem, först om vishetens
begynnelser och tillväxter, hvaruti de inblandade åtskilligt om
dess fortgång, och att visheten hos änglarna aldrig har
ett slut och upphör, utan att hon växer och förökas i
evighet.
När skarans ängel hörde detta, sade han till dem: »Vår
furste talade vid bordet med dem om vishetens säte, att det
är i nyttan. Talen, om så behagas, med dem äfven derom.»
Och de sade: »Då menniskan först skapades, uppfyldes hon
med vishet och med kärlek till denna, icke för sin egen skull,
utan för att dela med sig deraf åt andra. Derföre är det
inskrifvet i de vises vishet, att icke någon skall vara vis och
lefva för sig allena utan tillika för andra. Deraf är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
