Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och orsaken härtill? Jo, nervösa, som de äro, vår tids unga
män, tvivla de till och med på sitt eget tvivel, och rädda för
att taga stegen ut, våga de icke bränna sina skepp, men tycka
om att ha en återvändsgränd öppen även till idealer, vilka deras
kritik hånat ner. Så förgår deras dag under en pendelaktig
växling mellan olika åsikter, mellan de gamla, ur vilkas moderligt
lockande famntag de icke helt kunna slita sig, och de nya, med
vilka de icke öppet våga ringförmäla sig.
Om något är en dylik osäkerhet, en dylik brist på fast mark
under fotterna ägnad att göra en generation beklämd och
tungsint. Och av samma anledning handlar ju en så stor del av den
moderna nordiska litteraturen — och minsann icke den sämsta
om övergångsmänniskor . . .
Men icke för tänkandets område ensamt är nervositeten gene
rationens särmärke, kanske ännu mer för känslolivet. De djupa
passionerna, de varmblodiga, de handelskraftiga lidelserna, de höra
icke nutiden till, men väl den sensitivartade retliga känslighet,
som lik de spända, spröda strängarna på ett ömtåligt instrument,
sättes i en skälvande dallring vid varje intryck, och den sinn
lighet, som lyckliga perioders människor känt glöda i sina ådror
som en obekymrad, frisk och lyckliggörande naturdrift, tar nu
skapnad av ett ögonblicks rus, som bryter fram med ett konvul
sionsanfalls alla symptomer ... Vi äro gudbevars för förståndiga
att ryckas med av minutens flyktiga fröjd, och samtidigt med att
vi börja känna oss heta om hjärtat av hänförelse, sätter vår
kritik över oss sin kylande dusch-stråle. — Och icke nog därmed.
Vår reflexionslusta ävlas till den grad att dissekera och plocka
sönder våra känslorörelser och tycken, att vi påminna om
småbarnen, vilka peta sönder sina dockor för att få reda på vad som
finnes inuti. Och under tiden förgår alltsammans som luftiga
morgondimmor för vindarnas skarpa andedräkt, ty än har ingen
känsla behållit sin fängslande doft, detta magiska je ne sais quoi,
då man anatomiserat ut dess beståndsdelar under
hyperrefle-xionens förstorande och förgrovande solmikroskop, och intet rus
har bevarat sin bornyr, då man med filtreringsapparater, provglas
och termometer undersökt varje klunk.
Helt säkert är åtskilligt i detta alldeles riktigt. Om
man dock tvekar att läta det gälla såsom ett dokument över
hela den samtida unga generationens psykologi, så är det,
emedan man i artikeln tycker sig finna så mycket rent
personligt, så mycket av Oscar Levertin själv, sådan han nu var
och sådan han alltid skulle bliva. Jag vet icke, om det med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
