Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det att skiljas — en kortare tid, en längre tid, för alltid . . .
ä, är det icke just det, som allt sen vår fattning klarnat och vår
tanke känt sig fullväxt, beständigt gnagt och tärt därinne i djupet
av våra bröst, som alltid hörts, hörts under skratt, sladder och
sång som en skorrande, svag men förnimbar biton, och över allt
kastat sin förmörkande slagskugga.
Så har den äntligen kommit, dagen för skilsmässan. Redan
länge har det känts som ett plötsligt, smärtosamt styng, var gång
avskedstanken dykit upp i ens perspektiv — nu skall den realiseras.
Man skall skiljas åt, och man gör det under korta skratt och
långa handtryckningar, medan blickar, vilka kanske för sista gången
leta efter edra, förgäves söka tindra glättigt från bortglidande
akterdäck eller från järnvägsvagonger, vilka allt fortare rusa åstad
längs skenornas buktande linjer.
Kom så ihåg, att var människa under hela sitt levnadslopp på
sin högsta höjd råkar tre, fyra, vilka hon förstår, tre, fyra, vilka
förstå henne, ty högst tre, fyra närfryndade finnas, vilka känna i
takt och kunna tala samman, själ med själ. Att då skiljas och vara
skild från dessa mer än hälften av det korta liv man har, nog
är det en underlig, en underlig och sönderslitande nödvändighet.
Man skiljes åt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
