Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.. . Först i elfte timmen har kandidat Hjort trogen sin vana
lämnat sitt dagsverke med huvudet tungt, och nerver, vilka värka,
som de av en järnfast hand spänts, till dess de stramade lik
strängarna på en fiol. Nu känns det skönt, å vad det känns innerligt
skönt, att lämna böckerna, som de aldrig funnits till, att låta
tankarna nyckfullt fladdra vart som helst och ögonen planlöst
flacka runt ikring.
Så bort då lexika! Ihop med er gamla luntor! Arbetsdagen
är slut. Uttröttat öga får vila. Pinad hjärna får ro. Rasttiden är
inne. Så välkommen då du, korta skollovsstund, du som räcker den
törstande fantasin din lisande, källvattensfriska läskedryck, du som
lik en kärleksfull kvinnohand lindar kylande kompresser kring
grubblarens feberheta panna. Signade natt, då man får glömma,
att man är bland dem, vilka utarbetade skola stupa i gruset under
kulturens stora Dschoggernautsvagn. Drömtysta, stilla natt, då
man har lov att svärma, att svärma och vara svag . . .
Men därute badar domkyrkan i det ymniga, darrande
månljuset, och dess pompösa stenmassa lyfter sig reslig och medeltids
aktig ur det kalla vitglänsande skenet, som spöklikt tindrar genom
fönstren och kantar formerna med luftiga strimmor i skälvande
vitt.
Hjort går förbi, och ju längre han kommer efter Fyris, dess
tystare, dess utdödare blir det. Det ojämna bullret av steg dör
mer och mer bort, i det de stimmande skarorna från de stängda
kaféerna småningom skingras och troppa av i fjärran. Ett ensamt
skratt, som låter plumpt, skär sig fram från en dunkel gränd,
gällt, rått. Därpå några tjocka toner av en serenad, sjungen på
skoj av skräniga röster, som icke stämma samman. Så förtonar
också de störande stämmornas skrål. Allt blir så tyst, och det enda,
som hörs i den ljudlösa vinternatten är knarrandet av vandrarens
egen fot mot den tillfrusna marken . . .
Vackrast är vyen därnere vid Hagalund, så dit går han.
Månskenet kastar där en än silvrad, än mjölkvit spets över Fyris, som
risslar fram med ett sakta sorl, lik en holländsk kanal, omgiven
av höga dyner.
Några bredmagade pråmar och andra farkoster, vilkas akter
speglar upplysas av det vita skenet, avteckna sina svävande, brutna
konturer i det porlande, brungrå vattnet. Men upp på stranden
skymta närmast långa leder av uppdragna roddbåtar, och bortom
dem trän, somliga mörka, otydliga, andra klart upplysta med skarpa
skuggor på den stela marken, där snökornen glittra som fiskfjäll i
solsken, och frosthinnorna glänsa som tindrande silverpaljetter.
Ett ensamt träd med ett förvirrat flätverk av nakna grenar avtecknar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
