Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ser ut som en snäll och oskuldsfull flicka1. Där skildras
interiören, scenen, där Edith uppträder jämte en man »med
Kainsmärket från ghettot tydligt utpräglat i sitt bekymrade,
fårade ansikte»; »läktarna, i vilkas loger företrädesvis
familjer eller enstaka ungherrar höllo till, i sällskap med
sina älskarinnor(l)»; publiken nere i salen, som stojar under
mellanakterna, och några studenter, som resonera —
Berger, Hjelm, Lind, Bäfve, representanter för olika
studiegrenar och olika grader cynism. Berger gör dock ett
undantag för cynismens vidkommande; han är svärmisk,
han idealiserar Edith, han längtar efter henne eller någon
annan, och på vägen hem i den stilla natten omsvepes
han av ett oändligt kärleksbehov. Det är åter Oscar
Levertins egen pessimism och ensamhetskänsla, som flödar
ut i denna stämning:
Och där lian vandrade fram besinningslöst, tyckte hans
överspända tanke, att den nattliga stillheten bröts av tusentals svärmar
med älskogsord, vilka dallrande av ömhet snuddade förbi hans
överretade öron och fyllde den tunga luften med halvhöga
viskningar om kyssar, smekningar och famntag utan ända. Ett
silver-skirartat nät var det, som fintrådigt och lätt gick genom hela den
sovande staden, band stadsdel vid stadsdel och kvinna vid man,
och det var icke ett hus, om än så långt borta, dit icke en glittrande
maska löpte in. Och budskap korsade budskap i den andlöst tysta
sommarnatten, budskap från sovkamrar, där arbetslamporna släcktes
och uttröttade hjärnor sände ett sista godnatt — nog visste de till
vem — budskap från alkover, där fina kvinnohuvuden slumrade
mot mjälla armar, och upplösta hårflätor smekte blottade skuldror,
medan ägarinnorna själva å halvdunkla drömstigar, slingrande,
fördolda stigar, där luften var varm, och det doftade starkt
av-lind och jasmin, skyndade dem till mötes, vilka de icke under
dagens nyktra solskenstimmar fingo ägna sin tanke . . .
Mitt genom denna korseld av kärlekshälsningar, som glödande
foro genom luften, tyckte Berger, att han ensam gick, utan att
en enda länk i kedjan nådde honom. Men därför kunde det icke
heller klinga för hans öron så där mystiskt, klockrent och fint,
som det gör, när någon i fjärran tänker med kärlek på en. Nej,
det kunde det icke, Gud, nej, ty ingen ömhetsbräddad tanke
sändes honom i den nattliga stillheten från läppar, som skälvde,
1 Det är kanske skäl att påminna om, att detta utkast skrevs
ett halvt årtionde innan Drachmanns »Forskrevet» utkom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
