Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägsta kunde man kalla den, då hans tankar svärma i
obestämda romantiska rymder, lockade av alla deras
mystiska möjligheter. Den representeras närmast av en
tidigt tillkommen, vackert formad »dikt på prosa» med titeln
»Tvenne sken». Då denna svårligen låter sig stympas, må den,
obekant som den är, här meddelas fullständigt. Den har,
som man ser, till ämne konflikten mellan det borgerliga
hemlivets fred och en tillvaro helt ägnad fantasin.
I parken lurade dunklet djupt under häckarnas blad och
dolde rabatternas höstprakt — snövita astrar och mörkröda
dahlior — i sitt svarta dok. Men runt kring verandan var mörkret
brutet av ljus, ty över lindarnas kronor låg månskenet vitt, och
rikligt och varmt strömmade lampskimret ut genom villans upp
lysta fönster. Och mitt på korsvägen, där vandraren stod, stötte
båda skenen ihop, det fredliga, gula lampskenet med sin lugna
glans och sin trevna prägel av hem, och månskenet, nattens eget
mystiska festljus, skillrande som pärlemor, gnistrande som smycken,
spelande med sina strålar som med trådar av silver och reflexer
av iskristall.
Slagen av synen stannade vandraren. Lampsken och månsken!
Och medan han stod där länge i betraktan, förekom det honom
som båda ljusen hade var sin värld och var sin väg, och med
växlande stämmor talade för att locka hans fot.
Det var lampskenet, som började.
Följ min väg, vandrare! Den är jämn och lättrådd som
en danssals tilja och genom stunder av sol leder den till ett
liv, blitt och tryggt som ett i ömhet skyddat barns. Följ min väg,
och ditt arbetes svett och din vederkvickelses vila skola bliva
dig lika ljuva, dagsverket glatt som sång, och din mödas lön
skönare än allt det guld slumpen strör i din grannes sköt. Du
skall lämna den dagen som går och möta den dagen som kommer
med skratt på läppen, som en lustig man vänder bladen i en
munter bok, sorgen rinna ur ditt minne som regnstänk ur häggens
sollysta blom och ditt sinne aldrig sakna läkkött för en smärta . . .
Det finns för litet luft och för litet bröd. Männen slåss som varg
och lo i skogen, men all den stridens nöd, förödmjukelsen, som slår
sitt offer till jorden som en övermäktig tyngd, missräkningen,
som långsamt rostar ner ens kraft, och allt det hån från kalla
själar, som kan döda liksom giftig odört, allt det kan du skudda
av med stoftet från dina fotter, då du beträder ditt hus’ tröskel.
Ty på min väg finns all hemmets molnfria och djupa lycka . . .
det är fristaden inom egen dörr, kärt sorl av kära röster, ord, som
13. — Levertin. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
