Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äktenskapet. Dock kan den mycket väl vara, och är enligt
min åsikt troligen från tidigare datum, just den period,
till vilken de flesta av de nyss citerade dikterna tydligen
höra, då Levertin mer än annars tänkte över sin framtid,
då hans ängslan var mer än vanligt uppjagad och klädde
sig i många olika former. Diktens anslag i första strofen
låter ju upplevat; men då situationen genast efteråt visar
sig som skapad av fantasin, kan denna mycket väl hava
sträckt sig över det hela. Levertin hade aldrig några
barn och hade ingen längtan efter sådana; när han tänkte
på sitt blivande äktenskap, föreställde han sig naturligtvis
alla möjligheter och de känslor de skulle väcka: det finns
bland hans poetiska utkast prov på, huru han kan kalla
fram för sig vilken situation som helst, huru lycklig, huru
intim som helst, och smula sönder dess lycka genom att
söka upp dess skuggsidor eller rota i sin egen ovärdighet
för densamma. Så synes mig ock följande dikt uppkommen
ur den pinande pessimism, som blandade sig in i hans unga
livsförhoppningar.
S k y m n i n g.
Vi sutto hand i hand, min älskade och jag,
och njöto samman skymningstimmans stilla drömmar;
sig vilan sänkte över tröttad arbetsdag,
och runt kring staden dunklet flöt i svarta strömmar.
I rummet var så tyst — det enda, som vi hörde,
var brasans sprakande bland halvförkolnad ved,
och barnens klara skratt, där skämt och nojs de förde
i eldens sken, som glödrött över mattan gled.
De blonda hjässor stödde emot länstolskarm
med brasans strålljus vävt kring kantiga figurer,
om babys liv slår bror beskyddande sin arm,
och båda le åt skuggans gycklande konturer.
Men skenet mattas —• mörkrets svepning snart dem höljer,
där jollrande de leka i sin emmastol.
Men trots av dunklet dock min älskade dem följer
med blick så klar och ljus som sommardagens sol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
