Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvenne skäligen obetydliga skisser i var sin jultidning
höra ännu till 1885 års produktion troligen tillkomna på
sommaren, då Levertin, trots de föga uppmuntrande
erfarenheterna med »Konflikter», synes varit särdeles flitig.
Den ena står i Julkvällen; den heter »Före frieriet» och är
en situationsbild från en badort — ett Varbergsminne, utan
tvivel. Löjtnant Stjernberg, som mönstrar alla damerna i
fransäsens chaine, finner att Olga är bäst och äger mest
och friar därför till henne. Hon har emellertid längesedan
blivit förtjust i löjtnanten, och är överlycklig när hon får
ge sitt ja — lyckligare än hans fordringsägare sedan bliva.
— Det är åter motsättningen mellan den brutale mannen
och den fina, naiva kvinnan, som här intresserat Levertin. -—
Den andra är publicerad i ett tillfällighetsblad Vid Juletid
och heter »Postmästarfröken». Man kan tänka sig vad det
är — ett litet sentimentalt porträtt av prästdottern, som
blivit postmästarinna i sin födelsebygd Öland och utan
anspråk på livet tillbringar sina dagar bland brev, minnen,
böcker och blommor. Det man fäster sig vid är skildringen
av naturen på Öland — dit Levertin i sällskap med Gustaf
af Geijerstam gjort en utflykt: den omfattar olika vyer
från ön, börjande med prästgården och den gamla kyrkan,
vilken »med sitt fyrkantiga torn skymtar fram i sin kalla
vithet bland en dunge skulpturala ekar — som en holländsk
lantkyrka på en mörknad duk av Ruysdael eller Hobbema»
(sic; vi minnas den »Ruysdaelska eken» i Levertins första
novell!) och till de med sedvanlig rikedom av epitet
beskrivna »allvarsmarkerna, imponerande i all sin karga
nakenhet, gripande med de ändlösa hedsträckornas gripande
majestät, deras öde, tungsinta monotoni, det oändliga, bruna
låglandet, som räcker så långt ögat kan se och ännu längre,
utan ett träd, utan en saftig grön tuva, grönbrunt, brunt,
blott här och där marmorerat i mörkrött genom kilar av
låg blommande ljung, grönbrunt, brunt ända fram till den
avlägsna horisontens himmelskant, mot vilkens matta blånad
några skrangliga, grå väderkvarnar teckna sig med
armarna mot skyn som en rad ynkligen korsfästa miss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
