Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vad gör det!» Nördensvan hade dock redan varit med om
»Renässans», under förutsättning, att den nya idealismen
upptog i sig naturalismens goda sidor, förenande sålunda
idealism och realism, som varje stor och djup dikt i alla
tider gjort. Och vem vill ej taga vara på sin individualitet?
Dock har aldrig någon äkta konst blivit väckt till liv genom
agitation: men få människorna anledning att se livet ljusare,
skall dikten utan påstötning jubla över tillvaron. Vi böra
emellertid akta oss för att proklamera den glada genren
såsom berättigad framför andra. — I samma lugna och
förnuftiga ton talar också denne realist om Pepita: den
är ett uttryck för de olika strömningar, som brottas i
litteraturen, men den verkar främmande, den är skriven
från europeisk ståndpunkt 600 fot över havet har man
ej någon riktig blick för sin samtid, och där finnes ej
mycket, som hänför sig till »vårt eget samhälles litteratur
och litteraturkritik». Det vore intressant, om de två
författarna i litterär handling ville visa, hur de tänkt sig
allt detta förverkligat.1
Nästan ordagrant lika slutar en längre anmälan i
Politiken, osignerad men röjande, om jag ej alltför mycket
1 I Ur dagens krönika 1890 s. 642 ff. står en uppsats med titeln
»De litterära utsikterna, kritiska anmärkningar tillägnade hr V. von
Heidenstam av G. K. H—n» (jur. kand. Anders Hemming) och
innehållande även några uttalanden om Pepita. En av vår
litteraturs mest stridslystne fanbärare, säges där, är V. v. H. Det lilla
häftet »Renässans» hade det stora anspråket att anvisa vår litteratur
nya banor. Nu har han med O. Levertin sökt visa den europeiska
litteraturen, huru förskräckligt den far vilse. Det intressanta hos
honom är icke ett träffande omdöme. Som polemiker gör han en
ovanligt klen figur. Kvintessensen av »Pepitas bröllop» framkallar
ett misslynt: »jaså, var det inte annat!» Har realismen då intet
åstadkommit, skall den ko nmande litteraturen taga vid, där
sextiotalet slutade, och mellantiden blott te sig som en tillfällig förirring?
»Herr Wirsén torde hittills varit ensam av den tron: herr
Heidenstam (och herr Levertin) få ursäkta sällskapet, det finns verkligen
intet annat.» Wirséns sega och konsekventa, fastän Don
Quichot-te’ska kamp får allt erkännande, medan Heidenstam ej har en
aning om vad allting gäller, utan tror, att det blott är fråga om
former, men han bekämpar i grunden realisternas filosofiska
uppfattning. »Skall riktningen åter bli idealistisk, är det första
villkoret, att den icke dukar upp endast de andligt efterblivnas, de
enfaldigas ideal. Det är de upplysta andarnas, det är framtidens ideal,
som konsten skall ställa fram för att vara en livskraftig konst.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
