Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer intresse för Michel Angelo än för hr X., det är säkert, och
då vet jag ej varför människan, »Guds avbild», som du skriver,
också ej skulle föredra det stora.
Den offentliga kritiken gav för övrigt Pepitas båda
fäder icke mycken anledning till oro. C. D. W. hade redan
sagt det inesta av vad han i saken hade att säga med
anledning av »Renässans» (då han bl. a. framhöll Heidenstam
såsom föga ägnad till ledare av det unga släktet, emedan
han hade en sällsam förtjusning för museimännen), och
nu upprepade han (i Värt land) erkännandet och slängarna.
Han bekänner att han för ingendera förf. hyser sympati,
om han ock anser Heidenstam för den ojämförligt mest
begåvade. Det starkt sensuella draget i »Konflikter» är
lika motbjudande som ropet på orientalisk livsglädje i
»Vallfart och vandringsår». Protesten mot naturalismen
är visst något sen, eftersom allmänna meningen redan
kastat om, men den är ägnad att väcka bifall, och formen är
roande. Åtskilligt är att anmärka — särskilt att
innehållet i en diktarskapelse för dessa skalder är likgiltigt,
och härmed komma de i sitt rop på individualism nära Fr.
Schlegels »Lucinde»(!). »’Pepitas bröllop’ är emellertid
vad än om ståndpunkten och om de enskilda oriktigheterna
må sägas, ett tecken bland många därtill, att den grövre
realismens roll nu är utspelad och att det sjunkande skeppet
håller på att övergivas av levnadsglada gnagare, vilka
söka sig andra estetiska visthus, uppförda antingen i
’renässans-stil’ eller som konsertsal för Strauss-valser. Och
detta är att konstatera.» — I grunden kan man ju dock icke
förtänka Geijerstam att dessa applåder ljödo något
skärande och bittra i hans öron!
Levertin fann recensionen »roande»: »hans skillnad
mellan oss i början var intet att säga om, och innebar
då det var sant — intet särande för mig,» säger han
anspråkslöst. Warburgs omdöme i G. H. T. fann han
förnuftigt och litet orakelmässigt, och glatt överraskad var
han att G. Nordensvan i Aftonbladet visade så mycket
förstående, »ehuru han en smula smusslar undan mig, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
