Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bedrövliga existens! Man får i själva verket intrycket, att
dessa båda utvandrare i fjällhyddan, han i fracken med luta
på ryggen och han i togan och purpurfransarna, funno en
väsentlig del av naturalismens svaghet ligga däri, att den
sysslade så mycket med ridhuskarlar. Detta tages på sätt
och vis tillbaka med medgivandet, att vardagsmänniskor icke
äro oanvändbara för konsten och kunna utveckla patos.
Men »ju trivialare sfär författaren uppsöker, dess trängre
blir också det område av tankar, känslor och drömmar,
vilket dock först och sist är diktens egentliga
tummelplats.» Detta kunde fattas och fattades såsom en
opposition mot naturalismens strävan att ge de bättre lottade
en bild, djupare och sannare än någon förr gjort det,
av de ringares liv och visa, att även
vardagsmänniskornas existens hade att räkna med konflikter, som icke
skönjdes under de jämnstrukna ytorna. I grunden ville väl
dock de båda författarna icke säga annat, än att en andligt
och socialt högt stående person var minst lika mycket värd
att av litteraturen studeras, som de lägre stående.1 Men
deras gest lät förmoda, att i deras ögon Don Fuscadoro
och hans niéce Pepita hade varit charmanta, blott de nöjt
sig med att drömma i den moriska ruinen och icke gjort
den »till ett arbetets tempel i den mänskliga utvecklingens
tjänst»!
Det som var viktigare, isynnerhet för Levertin, var
det andra positiva yrkandet: lyriskt patos, fantasi,
individualism. Detta betydde för honom inträdet i en ny
värld, dit han innerst trådde, och så yr blev han av dess
lockelser, att han ansåg sig vid tröskeln böra bränna allt
sitt forna. Hans andel i vägröjningsarbetet bestod tills
vidare i de argument, han hämtade hos franska författare
och kritiker. Han lät blända sig av Bourgets psykologiska
subtiliteter, av Barres’ »egotism» och av Rods rätt banala
moraliseringar, liksom han tidigare hänförts av Elsters
1 Temat utvecklades ju ytterligare av båda i senare skrifter:
Levertin framhöll bl. a., att t. ex. en docent precis lika mycket
hörde till »folket» som en bonde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
