Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Jacobsons pessimism. Han ställer mot Zola i
ett brev, citerat här ovan -— Rosnys »Le Termite», emedan
han diir återfinner en typ, som på ett märkligt sätt liknar
hans egen, en ung författare, som råkat in i naturalismen,
men egentligen har alldeles andra böjelser och som överallt,
i sin litteratur och i livet, får pröva otillräckligheten av
skolans principer.1 Levertins delaktighet gjorde att »Pepitas
bröllop» sålunda blev ett appendix till vad som redan
länge förkunnats utomlands om nya riktningar i litteraturen.
Men, som sagt, hans innersta syften motsvarade den i
detta ögonblick fullständigt, och hans glädje över den hade
sin grund häri lika mycket som i minnet av de uppfriskande
stunderna, då den kommit till.
Man saknar i »Pepitas bröllop» tvenne moment, som
Heidenstam starkt betonat i sin föregående broschyr:
livsglädjen och fosterländskheten. Inför Levertins
uppfattning av smärtan som livets medelpunkt tystnade det
förra. Och det senare uppfattade han icke ännu på samma
sätt som Heidenstam. Liksom flere andra av realismens
målsmän, hade Levertin tidigare (i sin uppsats »Litet svar på
tal») indignerat avvisat beskyllningen för ofosterländskhet,
och utan tvivel med rätta. Det var ej heller samma sak
Heidenstam menade. För denne låg det osympatiska i,
att man för framställningen av svenska förhållanden lånade
främmande former (att t. o. m. realisternas hela stil så ofta
verkade rent norsk eller dansk), och han ville personlig och
nationell självständighet. Litteraturen var översvämmad
av främmande idéer och främmande mönster, och man
hade glömt det egna, bara för att beundra Ibsen, Björnson
1 Följande ord om hans sätt att skriva kunde Levertin t. ex.
lätt tillämpa på sig själv: »Mais, plus aristocrate que sa doctrine,
alla son intuition, sa fine substance créative, et malgré qu’il en eut,
c’était un tri continu, un dispositif ingenieux dans le détail, des
har-monies de mots et d’impressions métamorphosant le réel. Par lä,
les termites de son æuvre, les grisailles de leurs évolutions se
teintaient d’aprés épithetes, se trempaient de la vibration d’art, se
disposaient en amertumes graduées, en états d’åme vulgaires, sans
doute, mais passés au crible d’un cerveau impressif, colorés d’une
désespérance glaciale comme une bise, coupante comme un grésil.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
