Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tankar till en jämförelse med renässansen, då han minnes
vad under 1800-talet »depenserats av hjältemod och
genialitet, av handlingskraft och passion, av vingat svärmeri
och uthålligt, hårdnackat arbete, av poesins brand och
prosans virke». I detta hänseende, säger han, kan man
blott jämställa århundradet med renässansens. »Ty var
eljest finna en sådan rikedom på initiativ, en sådan
jämnstark dubbelhet av drömmeri och handling med lika stora
bärare av båda!»
Det, att Oscar Levertin vid denna tid leddes att
reflektera över världshistoriens sammanhang, var naturligtvis
icke ensamt de italienska studiernas förtjänst, fastän de
helt säkert hade sin del i hans stigande intresse för
allmänna spekulationer av historisk-filosofisk innebörd. Men
det tyckes, som skulle man över huvud nu i Levertins hela
andliga liv, både intellektets och fantasins, skönja, huru
gränserna vidgas och uppfattningen fördjupas. Redan
novellen »Kalonymos», för vars tydning han själv i de ovan
citerade raderna lämnar ett så viktigt stöd, angiver detta.
Huru ensam står den icke bland alla dessa »lekverk», för
att begagna hans eget ord, dessa bilder, av vilka flera
ingalunda sakna skymtar av livets tragik eller reflexer av
diktarens egna stämningar, men vilka dock mer eller mindre
skapats blott som ett lockande tidsfördriv för kännaren
och virtuosen. Huru djup är icke skillnaden mellan tanken
i en dikt av besläktat innehåll, »Vandraren» från 1895, med
sin klagan över livets rundgång »i samma fängelse — män
och kvinnor och män», och det upphöjda patos, som driver
Kalonymos att irra jorden runt för att predika broderskap
och kärlek, men icke tillstädjer honom, en Ahasverus i sin
art, att finna värma och ro vid den personliga lyckans härd.
Den redan citerade »Trädgårdsgången» tyckes ju också
den med sin symbolik av fädernas klippta parker och den
susande nordiska skog, som lockar sonen, antyda ej blott
huru rokokon slutar, utan att den också slutar för
diktaren själv. Och vi skola se, att även den lyriska alst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
