Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ringen under närmast följande tider beträder alldeles nya
banor.1
1 Här må dock nu redan citeras en dikt, tryckt, jämte »Det
ensamma ljuset», i Svea i slutet av 1899 och troligen tillkommen
kort förut. Den visar på ett egendomligt sätt och ännu mycket
tydligare än de svårtillgängligaste styckena i »Dikter», vilken
ofantlig möda det kostade Levertin att omlägga sin lyrik i denna riktning:
Timmarnes hymn.
Ständigt hör jag timmarne
genom rymden runga,
allvarshöga rimmarne,
som i etern sjunga.
Världshymnen från bröstena
fyller kopparstrupen.
Sträva jätterösterna
tränga genom djupen.
Moder, mörker, föderska,
världsföljdsfostrarinna,
avlerska, föröderska,
du, som ägg i hinna
frö i mull ger näringen
varm från moderskveden,
men den mogna åringen
och den vissna säden,
allt, som nått fullkomningen,
också kallar hädan,
ört och solklot domningen
ger, när de nått nedan.
I var väv med ränningen
mönstret för till målet,
liyshärd av förbränningen
gör på Phenixbålet.
Vår och blomsterväckerska
över dödens kistor,
tänderska och släckerska
utav alla gnistor!
Du var först, vi senare
danats ur ditt hölje,
timmarne till tjänare
nämnde du och följe:
snabba verkliggörare
av din viljas väsen,
bygds och stads förstörare,
hägnare av gräsen,
daggflödets hugsvalare,
dödare med lian,
axens söndermalare
i den svarta rian.
Smekare och agare,
herrar över glädjen,
givare och tagare.
Ty hur än I bedjen,
munnar, I, som kallen oss
bettlande med böner,
hjältar, som befallen oss,
ordens svaga söner,
giva vi och taga vi
icke mänskojävigt,
komma vi och draga vi
på vår vaktgång evigt,
blåsa över länderna
sommarhelg från tornen,
tömma över händerna
överfyllda hornen.
Men när klarast ljusena
lysa bröllopsvilan
ljudar gråt i husena,
då har blanka bilan
blixtrat över piltarne
och de rista skäggen,
gömma sig i filtarne
för den vita eggen.
Suckan sorlar stridare,
skälver över gravar,
men vi vandra vidare
med de höjda glavar.
Plantornas och själarnes
sånings-skördemänner,
järnbeskodda hälarnes
skallgång marken bränner.
Eld dör ut på härdarne
förr än slut blir vägen,
först ihop med världarne
vila väktarstegen.
Mörker, moder, heliga,
höga och gudomliga,
hör oss och kalla oss
hem till dig.
Du all börjans vigerska
du allt slutets tigerska
tag förbannelserna, tag välsignelserna
och kalla oss till dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
