Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tänkte han visst mindre på formen, vari det slutligen
stöpts, än på sin trängtan att en gång i sin dikt företaga
en uppgörelse med sig själv, samla sig till en stor
bekännelse, frukten av hans mognade ålders erfarenheter
och meditationer. Något liknande hade han ju strävat
till i en del av den tredje diktsamlingens stycken;
men de hade blott litet förståtts, och just denna
omständighet sporrade honom säkert i föresatsen att göra sin
bikt djup och fullständig. Så blev den på samma gång
ett slags självförsvar, men ingalunda ödmjukt och
undfallande, utan med ädel och manlig uppriktighet hävdande
lians väsens egenart. Allt vad i denna tycktes honom
bestämmande, hans härstamning och hans bildningsgång,
lians känsloliv, hans höga tankar om vänskapen,
kärleken och kvinnan, hans ensamhet och hans melankoli,
hans diktning och dess otillgänglighet för den stora
mängden, allt detta har under årslångt grubbel trätt
fram för honom i allt bestämdare drag, och nu fick det
sin gestaltning i denna dikt, hans »mandoms opus», såsom
han nämner den. Ödet fogade, att det också skulle
bliva hans sista. Vad han där nedlagt av sin bästa ålders
tankar, det skulle bliva ett arv till alla, som ville förstå
honom och hans diktning; det var också, som om hans lyrik
ickc mer kunde haft någonting att säga efter detta.
Levertin omhuldade detta verk med en ömhet, som
man ägnar ett senfött barn. Han bar alltid de tunna
manuskriptbladen på sig, och han kunde för nära vänner
tala om förhoppningarna han knöt vid det och bliva så
varm, att han till och med vid tillfällen, då man omgavs
av mänskor som kommo och gingo, tog fram en dikt och
sakta läste upp den — något för honom alldeles ovanligt.
Näi han avslutat cykeln, skrev han till Heidenstam:
»Trots det (sjukdomen) är jag glad att jag gjorde den stora
ansträngningen med Salomo och Morolf. Det är min
mandoms opus, få se vad du tycker. Naturligtvis diktar man
ej i 40-åren med den lyriska melodik och clairobscur, som
när man ännu var ung, men det förefaller mig dock, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
