Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egenskaper; det fastställdes också, att Levertins
konstitution för övrigt var synnerligen sund.
Spridande förfäran och sorg gick dödsbudet kring
staden. De närmaste vännerna skyndade till, och många
minuter hade icke förgått, innan de förkrossade stodo vid
Oscar Levertins stoft. »Jag kommer,» skriver Tor Hedberg,
»från hans arbetsrum, så stort och ljust och stilla, med de
kära böckerna fyllande alla väggar, med skrivbordet ordnat
för en ny dags arbete, den dag som han aldrig skulle se
och detta rum är ännu levande av hans liv, är fyllt av
hans ande, bevarar något av hans tysta, vibrerande
personlighet... 1 rummet bredvid ligger han död; ögonlocken
hava för alltid slutit sig över blickens stora, sorgsna och
drömmande rymd, och handen som så rastlöst format dessa
ord, vilkas mystiska skönhet och innebörd var hans livs
ljus och plåga, ligger domnad och maktlös. Döden har lagt
sin stränga, gåtfulla ödesmask över det välkända
ansiktet ...»
Jordfästningen skedde den 25 september på mosaiska
begravningsplatsen vid Nya kyrkogården, där, trots
regnet och en isande kyla, talrika vänner och kolleger
samlats jämte deputationer från olika studentkorporationer.
Rabbinen, prof. Klein, förrättade jordfästningen och talade
några ord till Levertins minne: »hela den avlidnes väsen
bar den sanna mänsklighetens adelsmärke, hela hans väsen
var en fläkt från högre regioner». Professor De Geer
höll på Stockholms Högskolas vägnar ett tal, varefter
Verner von Heidenstam framträdde och yttrade:
Oscar Levertin, min ungdoms vän, vår stora svenska diktare!
Så hastigt ha då åren brusat framåt, att jag redan står vid din
öppna grav!
Eld, eld, det är ordet, som ovillkorligt springer mig på tungan,
när jag talar om ditt minne. Eld var din vänskap. Eld var din
diktning om liv och död — den diktning, som mer än någon annan
påverkat och behärskat samtidens svenska lyrik. Du säger om dig
själv: »Jag dikt nämnt lek. Det är en lek med eld. Med hjärtats
frid betalas diktens gäld.» Eld var också din strid mot
missförhållanden och överåriga traditioner. Du var ju inte enbart skald och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
