Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för de ännu ofödda verk som han bar i sin fantasi och som . . .
ställde på hans forskarnit, hans rent fysiska arbetsförmåga nästan
övermäktiga krav, inför vilka han dock aldrig sviktat . . . Oersättlig
. . det är väl det ordet, som bäst tolkar de mångas och de
enskildas känslor inför detta dödsfall . . . Platser kunna fyllas och
måste fyllas, men en personlighet av så rik och egenartad
anläggning som Oscar Levertins kan icke ersättas. Och den var med i
alla hans verk, det största som det minsta; bakom det skrivna ordet
hördes alltid hans stämma vibrera och hans hjärta klappa.
Han var, sådan vi minnas honom nu från hans senare å.r,
med en sällsynt ren och ädel utveckling bakom sig, en vis man
med ett barns känsliga och lättrörliga sinne. Av naturen vek, hade
han alltid sin övertygelses mod. Det fanns hos honom ett behov
av ömhet och hängivenhet, som i livet ofta rönte den vanliga lotten,
att mer få giva än mottaga . . . Oersättlig i sin offentliga verksamhet,
är han det än mer för sina närmaste och sina vänner . . . Han var
cn sällsynt fin och god människa . . . hans verk var sällsynt stort
och gott . . .
I samma nummer av tidningen tecknade Helmer Key
Levertins levnadsgång och karaktäriserade hans
outtröttliga arbete, hans brinnande vetgirighet och hans omutliga
sanningssökande.
Därnäst vill jag ge några utdrag ur Per Hallströms
sköna minnestal i Frisinnade klubben, publicerat i Svenska
dagbladet den 29 september:1
Jag tänker ingen av oss skulle kunna säga ett namn, som på
det viktiga och stora arbetsfält, som var Oscar Levertins, betydde
mer än hans, en röst med mer oomstridd myndighet över de många
lyssnarna, ehuru den skydde att ta de tonfall, som uttrycka egen
säkerhet därom.
Det var i all hans vänliga tillgänglighet och öppna intresse
något halvt förstrött, något litet frånvarande. Hans instämmande:
ja, hade ett undvikande tonfall. Det var som om han tänkte: det
tycks mig också så, men jag måste vara i ro i min egen rymd
och pröva det vidare i sammanhang med allt det andra. Jag har
så mycket där att väga. Hans stora bruna blick gav ett ännu
tydligare intryck av avskildhet. Det lyste mycket långt inne i den. Det
glödde av diktarens eld och fantasins skuggliv jagade i luften
däröver, men det brann framför allt av den lärdes aldrig vilande
begär efter mer och mer vetande. De sista åren kom där också
Sedermera omtryckt i »Skepnader och tankar».
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
