Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
y
handlat. Sonetterna kunna här och där brista i det
regelbundna stavelseantalet, men äro dock för det mesta
klanderfritt byggda. Likaså äro de föga flytande metrarna i
»Från Dybböl» korrekta. Diktionen är det, som mest tyder
på formell omognad; den saknar klang och färg och
förfaller ofta till ren prosa. Med »Pauls drömmar» blir den
emellertid mycket mera vårdad och poetisk, det är som
de klingande, för resten synnerligen skickligt svängda
stanserna med sin rika rimflätning skulle verka lyftande på
själva tonläget, utan att språket dock färgas av någon
personlig skiftning.1 Enklare, men mera egen och
naturlig verkar emellertid den visserligen icke konstfulla, men
av en ungdomlig och uppriktig hänryckning burna dikt,
i vilken Levertin våren 1882 utsäger sin kärlekslycka och
som börjar (1: 119):
Det känns som jag vill dikta, dikta blott
inunder sol som glimmar.
Med det naturligare tonfallet förbinder sig också tu
ny och verkningsfull formbyggnad.
Innehållet är ju också av växlande art, en provkarta
på den unga mottagligheten, markerad endast här och
där med några mera personliga drag. Efter de vanliga
erotiska ingivelserna följa yrkanden på varm och stark
känsla och bekännelsen om fantasins plats i hans väsen;
efter de vanliga utgjutelserna för friheten och mot
förtrycket följer en mer preciserad social satir och
tidsmålning i det nyss inbrutna demokratiska och sanningssökande
skedets anda. Likväl varnar den unge diktaren i en sonett,
som först kallats »Resignation» men sedan betecknande
omdöpts till »En trosbekännelse» och omstöpts i ottave
rime, för allt frasmakeri, betonande att den största konsten
är att obemärkt kämpa vardagskampen för sakens egen
skull — naturligtvis icke fritt från konvention, men med
1 I sista stycket av »Svärmerier» förekommer en rad, som
skulle kunna stå i Levertins senare diktning ■— men kanske har
insmugit sig här annorstädes ifrån: »Till offerskålen bär din
smärtas håvor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
