Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svårigheterna med det stora ämnet finnas icke till för
de mindre berättelserna, och därför äro de bättre. I ett
par av dem bryter Levertin dessutom avgjort med den
naturalistiska traditionen och röjer sin egenart mer än
förr, vilket gör dem betydelsefulla i hans utveckling.
Skulle i själva verket någon annan svensk realist ha
skrivit ett stycke som »Evoi»? Betagen av vad han i grekisk
litteratur och kulturhistoria (för säkerhets skull citeras
källorna!) läst om de orgiastiska Backusfesterna, om filosofers
och konstnärers dyrkan av sköna hetärer, har han försökt
göra en klingande och skimrande orgie i ord, för att måla
hela den tjusning, som ämnet för honom haft. Det har
blivit ett stilistiskt kraftprov, och en sådan prakt hade
säkert icke förnummits i svensk prosa sedan Almquists
dagar. Men därmed är naturligtvis ingen jämförelse gjord;
ty den unge Levertins granna dityramb förblev dock ett
övningsstycke. Men helt utanför den svenska naturalismens
program var denna fart och färg och glans över språket,
alldeles lika mycket som själva motivet, prisandet av antik
livsglädje var det, så utanför, att man till och med kunde
beteckna det som ett sidosprång in i den rena romantiken,
sådana visserligen andra realister med berömda namn,
Flaubert och Jacobsen, företagit. Och hade man anledning
att betrakta det lilla stycket självt såsom något slags
program, så pekade det ju rakt i samma riktning som
Heiden-stams dikter ett par år senare, och kunde ha tjänat som
ett slags preludium till »Pepitas bröllop». Detta kommer
mig att tänka på en episod i samlingens sista skiss,
»Mån-skensfantasi»: »Men därute blänkte månstrimman i
arkipelagens mörka vatten. Feberträdens blad tecknade sina
smala spjutspetsar mot djupblå himmel, och i nattens
väl-luktstunga timme stod Atheniensaren Sofron och kastade
under gråt och böner småsten mot hetären Thais’
tillskjutna fönsterluckor.» Skulle icke dessa rader, om de
framkommit senare än Heidenstam, ansetts röja ett direkt
inflytande av honom? Novelletten, en historia om »vad
månen såg», är för övrigt romantisk också den, men av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
