Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningar i några fragment. Det tidiga utkastet »Ensam»
(1:145 ff.) ger honom alldeles omedelbart, med hans längtan
efter »lisande, källvattensfrisk dryck» åt den törstande
fantasin, hans ensamma trånad i stilla månskensnätter, när
luften är full av tusen spröda toner, hörbara blott för dem,
vilka »vandra kring med sinnena överfyllda med oklara
tankar av längtan, förtärande, svidande längtan»... hans
orientaliska skönhetsdrömmar, fyllda av färg och prakt och
slutande med att stilla försjunka i evigheten. I utkastet
till en längre roman är det samma syner i nattens stillhet,
samma mystiska personifikationer och samma
ensamhetskänsla. Men denna stilla och svärmande romantik, som
blottar det innersta i hans eget väsen, den ställer han
själv i medveten kontrast till verkligheten, när han i skissen
»Tvenne sken» (1:193) låter det fridfulla ljuset från hemmets
lampa och det trolska månskenet tävla om att locka
vandraren, som står på skiljovägen. Det säges icke, vilketdera
som vinner segern; men tillräckligt visar värmen och
betagenheten i månskensskildringen, vartåt vandraren lockas.
Här är nu alldeles tydligt utsagt, vad en själ som Levertins
törstar efter att fantasin skall ge den utöver det som
verkligheten har att bjuda: »ett ädelboret vins festliga
druva» är den i bredd med »källvattnets vardagsdryck»,
oändlig sorg och oändlig lycka skänker den, från
ensamhetskänslans trollkrets kan den icke befria, men den ger
gränslös sällhet, livets söndagsglädje, som vardagsbarnen
ej kunna se, den ger konstens hänryckning, dofters och
färgers drömmar, musikens obegripliga lycka, kärlekens
glöd, »vätt av dessa smärtans tårar, som äro njutningens
och lidelsens innersta essens». Detta är Levertin själv,
sådan vi känna honom från en senare alstring. Men detta
är ock en ren romantikers livsbekännelse och längtan, en
romantiker icke blott i ordets vidsträcktaste mening av
drömmare och fantasimänniska, utan också litterärt: han
trånar efter »skogsdjupens doldaste dunkel», då hans väsen
kan öppna sig — identifierande sig sålunda med naturen,
lik en Novalis — månskenet är hans tolk och när det pekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
