Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dødens Kræft, saa du just som den minder din Mund, mærker den
rystes af Forkrænkelighedens Kramper . . . Saa I spørger, hvorfor
de nævnes de Melankoliske, naar al Vellyst, som den gribes, skyder
Ham og vorder Lede, naar al Jubel kun er Glædskabens sidste
vaandefulde Aandedrag, naar al Dejlighed er Dejlighed, der
svinder, og al Lykke er Lykke, der brister.
Mångfaldiga gånger är ju en sådan livssyn utformulerad
i lidelsefulla ord, men det tycks mig icke finnas något,
som mer än detta Jacobsens på samma gång gripande
och bländande patos påminner om Levertins ton, när han
i sin dikts smyckade språk tolkar samma vemod över lyckans
förgänglighet och livets och dödens ständiga grannskap.
Just detta vemod, denna innerlighet, denna trånfulla
sammansmältning med det som försvinner och förintas, ger
Jacobsens och Levertins pessimism ett eget, kanske nordiskt
drag, medan andra världssmärtans stora skalder, en
Leopardi, en Alfred de Vigny, i starkare syner och mera
skrämmande bilder manat fram livstomhetens och besvikelsens
tragik.
Det behöves ingen möda för att finna, hur i Levertins
stil, i synnerhet i »Konflikter», men kanske också tidigare,
mycket format sig efter Jacobsens. Man kan slå upp de
första raderna i »Fru Marie Grubbe»: hur luften, som låg
under lindarnas kronor, vaggat sig fram över torra hedar
och törstiga marker, hur den stekts i solen och dammats
av vägarna o. s. v. — denna typiska teknik, med
personifikationer och upprepningar, som vi återfinna så ofta hos
Levertin och som kanske ingen utbildat till sådant levande
liv som Jacobsen. Man minnes, i skildringen av Maries
utseende, bilderna med blommor, ädelstenar, toner och
stjärnor — ett underbart litet stycke, strålande av poesi
och romantik, vilket har kunnat sätta många frön i Levertins
fantasi. Eller man tänker på den stora festen på slottet
(elfte kapitlet), och den glänsande beskrivningen av
ljuseffekternas färger; eller den lika fulländade om ock mindre
praktfulla skildringen av kvällssolen i september, vilken silar
sig in i Marie Grubbes rum och väver en gloria kring den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
