Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke förlorar sig i omsorg om petitesser, något som Levertin
i en annan recension uttryckligen fördömer hos den nya
skolan, men som han själv icke alltid hållit sig fri ifrån;
den distingerade individualiteten betyder väl icke allenast
den utländska attityden, som Kielland stundom med
fördel tar, men också det, att allt hos honom, positiv tendens
som satir, springer omedelbart ur den personliga
övertygelsen och entusiasmen för de idéer han förfäktar, samt
den »bundne Lyrik, der er Digterens Grund» (Brandes).
Jag har tidigare påpekat andra drag, som Levertin hos
»Novelletternas» och »Garman & Worses» utmärkte
författare kunnat känna frändskap med, liksom jag berört
hans nekrolog över Jacobsen. Hans beundran för stilens
kolorit träffar självfallet också Flaubert, vars »Madame
Bovary» han i ett brev från tidigare tid omnämnt utan
annat tillägg än att den gjort ett nedslående intryck, men i
vars »Tentation de S:t Antoine» han nu ser den moderna
litteraturens »färgrikaste novellverk». Dock icke blott det
— det är också det »mest storartat anlagda», emedan där
skildras hela mänskligheten. Levertins omdöme om denna
bok är nu alldeles detsamma, som mer än tjugu år senare
då han kallar den »den franska poesiens vidast anlagda
och djupast gående tankedikt» samt jämför den med Goethes
»Faust». Innerlighet och djupsinne karaktärisera för övrigt
den stora konstnärsande som Flaubert är. Dessa
egenskaper framhållas vid en jämförelse med Maupassant, i
vars »Bel-Ami» Levertin även saknar »lyrik och ömhet».
I samma anda beklagar han hos Tor Hedberg frånvaron
av »färg i accessoarmåleriet och lyrisk glöd i
känsloteck-ningen». Man ser, vad han närmast lägger vikt vid — sådant,
som skall bli kännetecknande för hans egen bästa alstring.
Hos Turgenjew prisar han, liksom hos Elster, hans nobless
och rättfärdighet, vidare hans finkänslighet och djup. På
tal om de franska parnassienernas lyrik blir han i tillfälle
att försvara betydelsen av en fast och säker form i allt
slags konst.
Vad Levertin i dessa artiklar nedlägger, det är sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
