Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egna, uppriktiga, omedelbara intryck, sin höga, allvarliga
uppfattning av litteraturen, sina ärliga och glada försök
att taga vara på allt som synes honom värdefullt, hans
lika oförbehållsamma missnöje med det som synes honom
ytligt ’och oäkta eller konstnärligt svagt. Hans omdöme
är i de allra flesta fall riktigt och har bevarat sin
giltighet, icke blott för honom själv, men också i allmänhet.
Det är icke byggt på den konstnärliga sensibiliteten allena,
utan utgår frän vidare synpunkter, som han tänkt sig in
i. Nu, som senare är det uppenbart, att han helst dröjer
vid de goda egenskaperna hos en bok och där han
finner sådana går lätt över svagheterna. En radikal dom
fäller han sällan: en sådan gäller den moderna engelska
romanlitteraturen, jämförd med den franska. Han har under
de allra sista årens studium av fransk novellistik fattats av
beundran för den galliska klarheten och precisionen, och
detta kommer honom nu att i de engelska romanerna se
idel tantaktigt sladder och omständlig monotoni. Han säger
icke uttryckligen, huruvida han i sin förkastelsedom
inbegriper Dickens, men det är troligt; åtminstone förlorar
han senare fullständigt sin tidigare ungdoms böjelse för
honom. Hans värdering är, som vi sett, alldeles oberoende
av skolor och riktningar; hos de stora realisterna och
naturalisterna är det ingalunda alltid det realistiska han
påvisar, snarare tvärtom det innerliga, lyriska, och
mänsko-skildringens djup är för honom ett av de allra viktigaste
kriterierna på en boks värde. I en recension fördömer han
den nya skolans benägenhet för »klemigt miniatyrarbete
med stämningar och små situationer» och dess »idéfattiga
accessoarmåleri». Men detta håller han skilt från
riktningens fundamentala grundsatser. Vältaligt försvarar han
sålunda i sin första större recension — över Geijerstams
»Gråkalit» — litteraturens sociala uppgift: samhället är
sjukt, nutidsförfattaren måste sondera krämporna, han
måste taga ställning till de stora rörelserna som gå genom
världen, tiden har ej råd att bestå sig någon ny litteratur.
Och i sin långa polemiska artikel »Litet svar på tal» 1886
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
