Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aker och äng, det visade sig i plastiskt åskådliga och av en
trohjärtad stämning burna syner från bygd och hem, enkelt,
utan fras, allt klätt i en på sätt och vis ny form, där icke
klangen, utan expressionen var det viktigaste, ofta
eftersträvad genom karaktärsfulla rytmer.
Bååths första samling utkom 1879, Snoilskys andra
1 SS 1, hans tredje, den med de demokratiska dikterna, 1883.
Ett år tidigare, 1882, framträdde Viktor Rydberg med sin
första samlade upplaga av lyriska dikter. Det är
betecknande, att den så litet uppmärksammas av de unga. Denna
poesi var dem alldeles för abstrakt, och diktaren själv hade
i deras ögon svikit sina ungdomsideal, detta med »krigarens
lovliga avsikt att döda». Först flera år efteråt föreslår
Lever-tin i ett brev till Heidenstam att de skulle börja dyrka
Rydberg; dittills hade icke ens han haft för den store
tankelyrikern annat än den ensidiga partisynpunkten.
I en del av Ola Hanssons lyrik från mitten av åttitalet
mötes »en förfinad och förandligad Bååth»,1 vilken
dessutom ger åt den unga riktningens sociala tendenser vida
kraftigare uttryck än både Bååth och Snoilsky gjort. Men
på samma gång yppar redan denna lyrik, att hans diktning
växer ur djupare liggande rötter; naturstämningen
förandligas än ytterligare och blir naturmystik; den pessimistiska
synen på samhällsföreteelserna gräver sig ner till en
förtvivlad och kvidande ångest över livets tomhet. Han har
själv velat, särskilt i det förra, betona sin släktskap med
Jacobsen, och visst är att, sådant hans poetiska väsen
ter sig medan han ännu står i sitt första skede, han jämte
Levertin tillhör den grupp av nordiska realister, vilka hos
den store danske mästaren sökte just det, som icke var
realism i trängre mening, idéinnehållet, det betagande i
formen, med andra ord poesin. Men redan i sin
åttitals-diktning synes mig Ola Hansson fortsätta längs en annan
linje, och jag kan icke finna, att hans lyriska diktion har
det som Brandes kallar den »tunga och sällsamma essensen»
i Jacobsens stil. Med all sin stämnings suggererande im-
1 Fr. Vetterlunds uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
