Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(de inflikade små, för övrigt mycket skickligt gjorda,
refrängartade bitarna). Översikten över allt som döden
utan åtskillnad slukar, påminner icke litet om Villon, medan
inledningsraderna till samma ställe kalla i minnet
Swin-burne.
Till den lätta vistonen återgår Levertin i »En gammal
vårvisa», en utomordentligt konstfull och skimrande väv
av skära vårstämningar, vilken han lägger kring jungfru
Marias gestalt, sinnrikt visande hur hennes armod
förvandlas i strålande glans när bebådelsens timme är inne
— en symbol också för den rikedom, våren för till alla
fromma och tomma, längtande och törstande hjärtan.
När Levertin återvänt till Sverige och om sommarn
innan dikterna trycktes, skrev tre »Små visor i folkton»,
har han emellertid lämnat den katolska symboliken, och
ur flera av dessa verser doftar det svensk natur. Men
stämningen är visserligen icke ljusare: den första fjäril,
han ser om våren är svart, detta varsel kyler och förmörkar
allt omkring honom, och skyggt frågar han sig, om han
skall dö i vår. Denna lilla dikts enda strof — den kunde
delas i fyra — är byggd med den intimaste anslutning
till stämningsinnehållet: den har en grace som fjärilns
egen flykt och en enkel melodi, som visserligen icke är
folkvisans, men vars fall påminner om den. Och dock
är den tung av vemod, och ju längre den skrider, desto
mer träder den mörka personliga stämningen fram.
Seriens två övriga dikter hava mindre av vistonen, äro också
över huvud mindre egenartade, fast rika i formen och
fulla av en blid melankoli. Intrycket försvagas genom
att i den ena en man, i den andra en kvinna är den talande.
»En gammal pingstvisa» för oss över till bilddikterna.
Det är nämligen icke någon »visa» ens i den mening, som
dessa lärda indiktningar i vistonen, vilka vi nyss
skärskådat, utan en skildring av en tavla, den heliga Cecilia
spelande på sin orgel och omgiven av sina »systrar», och
scenen är helt godtyckligt förlagd till pingstaftonen, vars
vårljus och stjärnor skina över de vackert karaktäriserade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
