Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tingen utan att blotta någonting av personlighetens väsen.
Färden till Itliaka, till hemmets ö, därifrån han hör ekot
av kvällens böljeslag, det är tillvaratagandet av ens eget jag:
när detta är uppnått, då glömmes all sorgs och all glädjes
skiljemynt »som mull i mull begravet» — har en
uttrycksfullare bild av allt småtts försvinnande målats? — livets
uppgift, den för oss bestämda, höjer sig i ljus framför oss,
fjärran från allt vad dagarnas skiften bringa, och i helhet
och glädje giva vi oss hän.
Dikten tyckes mig mera än någon annan i denna
tidigare lyrik vara ett förebud till tankedikterna i den tredje
samlingen, ehuru andra riktningar där spörjas. Men i och
för sig uttrycker den skönast och djupast den strävan »att
börja ett nytt liv», varav Levertin samtidigt och kort förut
i brev och dikter visar sig fylld. Vackert och enkelt formar
han ock denna tanke i dikten »På fjället», där han för sin
själ beder om fjällets ro och dess klarhet.
Men denna flykt till frostiga tinnar kan dock icke bringa
livets krav att vid den nya vändningen i hans öde
förstummas. Redan 1891 lägger han upp »De visa och de
fåvitska jungfrurna»; vad kan man annat se i den, än en
livsglädjens förkunnelse, mycket nära anslutande sig till
Heidenstams och helt säkert påverkad av denne, ehuru
betecknande nog för Levertin, knuten vid ett bibliskt stoff
och inramad i ett medeltida sceneri: stadsbrunnen med
gudsmodersbilden, kyrkan med sitt kor, klocktornet och
rådstusvalen. Men fastän skalden prisar de fåvitska
jungfrurna, hans »hjärtas fränder», och fastän han talar om
hur de mänskliga dygderna bliva en ynkedom, så får dock
slutsatsen en mindre skarp formulering i fråga om moral,
än vad man kunnat vänta. »Blott ett har det evigas
rikedom,» säger skalden vackert, »och det är driften att giva —
att giva sitt blod, sin kyss och sin själ,» och han fortsätter
med en bild, som kanske verkar litet överraskande, men
i alla fall än mer avlägsnar varje tanke på ytligt lättsinne:
»som en gång i Bethanias hyddor — Maria göt över
frälsarns häl — sin salva med all dess kryddor». »Rosen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
