Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än »Ett farväl»: spröd och skimrande som sländan själv,
vilken lämnat kvar en darrning av ljus och lycka i minnet,
när den flugit bort. Beundransvärt återger formen med
sina två ensamma rim i alla de tretton verserna och den
lilla, lätt varierade refrängen det musikaliska, sköra och
luftiga, varav stämningens lycka och vemod äro spunna.
Kärlekens oro och slitningar, plågan och längtan i vilka
den älskade låter honom förtvivla och hoppas, hans trohet
»trots allt» är innehållet i de tre strofer med de citerade
orden som titel; åter är rytmen i sin oroliga växling mellan
femstaviga och trestaviga jambiska verser, det
reflekterande momentet, varåt de förra ge rum och kraften i
bilderna (se andra strofen: »En hedens vildros med sin vassa
tagg» etc.) synnerligen målande. Från all denna »vilda
virvel» längtar skalden bort (»Ack, att vi voro gamla») — det
är ett nytt och sympatiskt drag som här kommer fram —
trött på den ständiga synd som känslan begår mot sig
själv genom att väcka bitterhet, genom att i smuts och
stoft förtrampa »vad en gång lyst i stjärnljus helgondager
min kärleks strålande Mariabild», att byta skam och
smärta i kyssar och förlåta det oförlåtliga. Denna
förtvivlade kamp mellan kärleksrusets stämning och
verklighetens nyktra avslöjanden leder i de två större
reflekterande dikterna, »En dag» och »Sång före natten», till ett
annat resultat än här. Lyckans röda lidelse är
genomsprängd med en svart ränning, men den flammar blott
desto häftigare, och vad den givit är tillräckligt för att
överskyla allt det andra. Morgonens friska, vaknande
sällhet och middagens lugna, rofyllda samhörighetskänsla
vika, när skuggorna börja falla, när mörkret skiljer de två
själarna åt som varit ett, och de gå åt vart sitt håll. Men
denna enda dag har dock varit livet självt, och minnet av
den blir en hyllning till den älskade, hans »hjärtas maka»,
som med denna enda dag skänkt honom vad aldrig mer
skall komma igen. Så är också i den andra dikten lyckan
fullständig, fastän hon som ger den håller hjärtats innersta
och väsendets hemligheter fördolda för honom. Men just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
