Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
däri ligger kärlekens tjusning, att den är gåtfull som livet
självt, att när den njutes, brusar den som livets egen flod,
»med måttlös lycka och förtvivlan i» — vad mer, om hon
är »svag och farlig, ljuv och bitter», det är dock hon, som
skänker denna ögonblickets högsta förnimmelse, som för
själarna »till ljusa strålars värld», till »svindlande och
överdådig färd», för vilken Karlavagnens char står färdig, medan
bröllopshymnen spelar kristalliskt och stjärnornas hyllande
bloss tändas på fästet. Den sista strofen i denna långa dikt
är en praktfull kärleksdityramb, vars make Levertin icke
skrivit. Liksom han där prisar kärleken, prisar han i en
tidigare strof livet, livet just sådant det liknar kärleken,
oberäkneligt och överraskande, fullt av rosors glans och
rosors tagg, blandat av översinnlig dygd och jordisk lusta,
förlossande med sitt hårdaste slag och förrådande med
smek och kyssar. Så prisar han »med trettiårens hela
fulla glöd» livets gudom både för lyckans skänker och för
de hårda slagen. Och detta för honom över till en strof
av hög stämning och djupt innehåll, väl diktens
betydelsefullaste, i vilken han först tackar livet för att det låtit
honom födas »i stam, från vilken smärtan ej kan skiljas»
och fortsätter med dessa manliga rader:
Var gnista hån som mig har därför mött,
stärkt själens kraft och härdat har min viljas.
Det vågsvall från Jordanens klagoälv,
vars vemod väller i mitt väsens botten,
har lärt mig mäta världen och mig själv
med egna krav och med de egna måtten.
Han tackar för det »dödens frö», som tidigt bragts honom
och lärt honom att älska världen; och han tackar sist
för den stora smärtan som han fått uppleva och som fört
hans tankar vitt och högt över allt det jordiska: »Mitt öra
— sen dess har ständigt genom tingens lopp — ett sällsamt
välljudseko kunnat höra — ifrån ett okänt solens, sångens
land» — aningen om djupa evigheter. Hela denna
självrannsakan, denna hängivenhet, över huvud hela denna
parallellisering av kärleken och livet förlänar åt Levertins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
