Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samlingen. Middagstimmen är hunnen, men i stället för
att såsom i »Pä mitten av vägen», blicka ut mot livets
höjder, skådar skalden nu från tinnen ner i dalens djup,
där skuggorna falla allt längre, och till ledsagare på vägen
dit vill han hava den genius, som städse lett honom från
verklighetens till diktens värld. Åren som komma, skola
blott överbjuda varandra i innehåll,1 all svaghet och ängslan
skall vara borta, och avskedet från den »gyllne dagen» är
därför icke fullt av resignationens vemod såsom senare
hos Kung Salomo. Första gången — och märk hur tidigt!
— visar Levertin alltså nu i sin dikt på det intellektuella
livsinnehållets värde, och ej blott som en tvungen
ersättning för annat: också på vandringen uppåt har hans
genius skänkt honom allt, hans »andes lust», hans »levnads
liv», och givit den högre glansen åt hans fröjder — plötsligt
är allt vad han nyss prisat som livets högsta glädje, glömt
och skingrat.
Dock, man kan ju varken tro på att en sådan
stämnings-linje skall stadigt fasthållas, än mindre fordra det. Också
träder mellan nyssnämnda programdikt och andra senare
av samma innehåll en grupp poem, vilka hava en annan
syftning. Men fastän denna är erotisk, liknar den varken
till innehåll eller form flertalet av tidigare kärleksdikter.
Lidelsen är utbytt mot en fridfull och stilla lycka, vars
uttryck icke är älskarens brinnande åtrå eller det häftiga
uppgåendet i översvallande känslor, utan en smekande,
nästan faderlig ömhet: »En ung skalds visa», »Under
blommande kronor», »Hör du augusti sommarregn» — tre små
förtjusande idyller, formade med en stor konst, men utan
allt prål och nästan utan en enda bild, i en genomfört mild
ton, där vemodet visserligen icke alltid är borta, men
innerligheten är djup och uppriktig. Den mellersta av dikterna
har dessutom en rimflätning och ett versmått, vilka äro nya
och ge dikten en egendomlig ton av visa och epigram,
1 Så fattar jag de något dunkla och syntaktiskt felaktiga
raderna: »Som sagans konungar mig tyckas åren — städs
överbjudande varann. — Så mäktiga som de med gråa håren — jag
kanske aldrig förut fann.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
