Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på huru Levertins lyrik understundom beträtt diktens allra
heligaste, dit blott de gudabegåvade nå. 1 ingen av alla
dessa dikter har tungsinnet på samma sätt världssmärtans
vemod och storhet, och i ingen är omramningen skönare
eller egendomligare. Ur legendens fåordiga berättelse
skapar fantasin ett mystiskt landskap, där de underbara
träden höja sig, och med en åskådlighet som på en tavla
se vi konungen lyssna till deras språk, tankfull under
solträdet, men med sinnet klart och hjärtat vidgat under
»Persephones skära». Det hela har en så hög lyrisk
stämning, att vi icke hinna reflektera över symboliken, utan
bild och tanke gripa oss i ett, såsom de smultit samman i
den utomordentligt starka konceptionen. Endast en
liknelse: »Som vid ett åskslag en rusigs fest — allt i ditt
bröst vill tystna» hade man önskat mindre sökt.
Kort efter denna dikt upprepar Levertin dess tanke
med mycket ringa nyansering i »Tempelsömnen».
Förkunnelsen av ödet har flyttats från Alexandersagan till
Asklepios’ tempel i Epidauros, men något annat antikt
finnes icke i dikten, om ej möjligen de tunga trokéerna
med deras eftersträvade men ej alltid lyckligt nådda
epi-grammatiska uttrycksfullhet. Valet står mellan att åter
höra blodet susa i ådrorna och ge sig åt njutningen eller
att låta sitt huvud beströs med den långa sömnens vallmo,
som stillar alla tårar, och summan av levnadsvisheten gives
i slutversens en smula prosaiskt formulerade: »lust är säkert
att få ro».
Ytterligare hör till denna grupp en dikt, som kanske
bort omtalas tidigare, men för vilken intet datum finnes
uppgivet: dock tror jag, på grund av vissa formella skäl,
att den tillhör ungefär samma period som de nyss
behandlade. Jag menar »Bellisent», som i motivet närmast
ansluter sig till tidigare dikter om kärlekens flyktighet —
namnet har tagits från den medeltida dikten om Amis och
Amile. Men också här, som i dikten om Alexander, är
vemodet djupare än någonsin, och här som där har skalden
genom att skildra en bestämd situation uppnått en mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
