Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stark verkan. Drottningen rider till det sista mötet med
älskaren: ingen varm famn hjudes henne, själv får hon binda
sin gångare med grimman; fattande hans hand talar hon till
honom sorgsna avskedsord och styr därpå sin häst
tillhaka till gamle kungens slott för att »bli skugga» och
vänta vintern: »Svaga hovslag eka — snart ock de förgått»
hur väcka icke dessa ord förnimmelsen av någonting
flyktigt, som sakta drunknar bort i oändligheten. Med
liknande medel — han läser historien i »bleknat gammalt
pränt», drottningen rider genom gulnande höst — har
skalden fått fram en färgskala, som bildar en utomordentlig
bakgrund till den så enkla, men så innerligt sorgsna scenen.
Det är kanske djärvt att riskera liknelsen, men trots all
olikhet, kommer mig stämningen i »Bellisent» att tänka
på Camilles »Adieu Perdican!» hos Musset.
Den dystra och trötta livssynen söker sig ännu andra
uttryck. »I fiendeland» och »Det torra brödet» äro skrivna
1899, men också i dem tager skalden fatt på mörka punkter
från ålderns och den förlorade livslustens perspektiv.
Den förra dikten vill säga, att forna tiders värme och
lycka alltmera te sig som en saga, medan kring
ensamheten står köld och främlingskap, som växer till fiendskap.
Det är samma missmod mot omgivningen, som senare
låter honom beteckna »Folket i Nifelhem» såsom »främmat
och fruset». Tankegången i den andra lilla dikten är analog
och uttrycksfullt om också icke särskilt personligt formad:
det torra brödet är motsatsen mot festens frukt och glädjens
druva; det är verklighetens tukt, som räcker oss det, på
samma gång den låter huvudet böjas till grubbel över
ödet. Utmärkt vackert är »alltings-förgänglighets»-motivet
fattat och uttryckt i »Skrift i sanden» — åter en egendomlig
blandning av visuell åskådlighet och symboliserande mystik.
»Skalderna», de stora barnen som leka med ord liksom
med dockor för att glömma verkligheten — det är motivet
i en annan dikt med det citerade namnet. Och
»Dagsländan», tre strofer, där välljudet på nytt fått mer plats, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
