Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skildrande motsatsen mellan folket, hos vilket skönheten
ligger i blodet, om också under tiggarens dräkt, och den
glädjefattige och »vintersvultne» främlingen. Hågkomster
från Italien äro också de av mig tidigare (1:444)
avtryckta och karaktäriserade två dikterna »Storstadspark»
och »Salomes stad», av vilka den förras situationsmotiv
mer än en gång återkommer hos Levertin, och den andra
originellt och kraftigt anknyter vid ett ämne, kvinnans
obeständighet, som ju icke heller är nytt för honom. Det
skiftande, bedrägliga har han för resten mycket sinnrikt
besjungit i de fyra dikterna i cykeln »April» från 1904.
Egendomlig är dikten »Pandora», symboliserande alla
vårens löften som blott bli löften — och därmed livets;
och icke mindre »Parken» med sin faun, som vaknar av
solstrålen och känner bloden strömma och drömmer om
den läskande frukten, men sjunker ihop till evig sömn,
när ett regnmoln går över solen — en graciös blandning
av antik och rokoko. I »Ett möte» har skalden med en
innerlighet, en melodiskönhet och en rimkonst, som
påminna om hans ungdomsdiktning, skänkt en hågkomst åt
den unga kvinnan som »kom ur myrtenskogens bryn —
med dagg från bladen glittrande i håret» och sedan alltid
lika ung skymtar förbi, medan hans »hjärta grånar», alltid
väckande samma ljuvlighet och samma saknad: »Hon
nalkades och hennes närhet blev — som första
knoppnings-nattens sus om våren. — Hon gick förbi och hennes
bortgång blev — som fall av flingorna, som hölja båren.»
Jag vet få dikter av Levertin, där tanken blivit så
enkelt och helt formad (där den för resten är så enkel
själv!) som »In memorian», detta avsked från en vän, i
vilket också skaldens känslighet vibrerar med en klang
av manlig ömhet såsom sällan annars. Hur fasta och klara
ljuda icke nu de korta versradernas uttryck för dämpad
smärta och innerligt tack, för vemodigt minne och den
ringa trösten att själv ha gett allt vad han kunnat. —
Egendomligt förandligad framträder i »Töcken» — sista
dikten i »Sista dikter», men ej den sist diktade — för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
