Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de fattigas lott —; men på samma gång är det hela lagt på
mystik, denna samma ängslande beröring med någonting
främmande och hotande, som vi känna från de ungdomliga
ångestdikterna; och i själva stilen finnas sidor av den
renaste, mest vanliga romantik. Där träffas Jacobsen och
Strindberg och blandas ihop med en stundom överraskande
smaklöshet, där korsas sentimentala stämningar med mer
eller mindre djupsinniga reflexioner, där omväxlar ett
starkt patos med nyktra, rent av prosaiska anteckningar,
i en atmosfär av rokoko tränga sig halvt socialistiska idéer
och epikureismen lovsjunges på samma gång den visas i
dödens belysning; litteratur och konst, arkeologi och
mytologi, filosofi och sociologi dragas inför våra ögon i kuriöst
anbragta citat och liknelser, för att plötsligen avlösas av
några Stockholmsbilder, verkligen sedda och i stark
stämning upplevda. Detta skulle ofta verka absurt, om det
icke vore så rörande välment och så innerligt Levertinskt
och framför allt, om det icke, huru än föreställningskretsen
växlar, bure vittne om att alltid vara lika starkt förnummet.
Från början till slut talar ju också författaren själv: den
unga flickan har repliker, vilka rent av låta som om hon
läste upp ett stycke ur en Levertinsk bok.
Icke blott dessa olika riktningar i stilen göra novellen
så brokig: även i fråga om detaljernas konstnärliga värde
har den unge författaren icke tagit hänsyn till annat än vad
som föll honom in. Man får läsa satser av skrämmande
tyngd och anstränga sig med att klargöra bilder av
överraskande sammansättning. Allt detta hör till en
specialavhandling över Levertins stil, vilken i »Livets fiender» har
ett rikt stoff. Men jag måste anföra ett par på måfå tagna
exempel för att karaktärisera hans ståndpunkt som prosaist
vid denna tid. Han kan skriva om sin hjältinna: »Hon såg
ut som en familjeflicka utan hemliga synder med bläck
och penna, eller om hon verkligen hade blå strumpor på
sig, visade hon dem åtminstone icke i sällskap.» Varifrån
detta infall? Jo, han har nyss förut talat om en litterär
salong i Stockholm, citerat Trissotin och Vadius, och så har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
