Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den andra biten, »Två kvinnor», från samma år och
i samma samling, är egentligen icke en novell, utan en
liten scen — det enda Levertin någonsin i dialogform
utfört. Temat är nära besläktat med det föregående — en
mans trolöshet — och de två kvinnorna »av stånd och av
folket» icke utan en viss demokratisk avsikt ställda emot
varandra; för övrigt har uppslaget utan tvivel en verklig
grund. I blomsterflickans mun äro lagda åtskilliga alltför
litterära repliker, det hela verkar nog en smula konstruerat,
men talet flyter dock lätt och naturligt, och här och där
spåras en känslig touche. Men man förstår väl, att Levertin
icke fortsatte inom den dramatiska arten.
Han återgick nu till rokoko-ämnena och tryckte
»Hovmannen» 1898. Det synes mig, som hade vi här att
anteckna ett betydande tillskott, i synnerhet med avseende å
innehållet, men också i formen, till vad i de övriga
novellerna givits. Var det förut blott pastiche och litet ironi, så
kommer här mitt i hela det lättsinniga hovlivet, som nu
utgör bakgrunden — det skulle naturligtvis icke saknas — en
ny ton. En rent mänsklig ton, icke alltför stark, men
tillräckligt hörbar ändå, vemodigt och milt sjungande om
förgängligheten av den sorglösaste lust, både livets i
allmänhet och kärlekens närmast, stigande från den unge
kammarherrens dödsbädd, vilken vid 33 år skördas, ett offer för
sitt lättsinne, men allvarligt skådar tillbaka från
sjuklägret över allt vad hans korta tillvaro lärt honom.
Händelsen försiggår huvudsakligast vid Adolf Fredriks hov, sist
också vid Gustaf III: s, och en del bekanta personligheter
ur den fladdrande kretsen av uppvaktande skymta förbi
oss, men utan att själva miljön göres alltför tät.1 Lätt och
elegant är allting behandlat, kompositionen är förträfflig
och stilen mycket måttfull, men likväl försedd med
tillräcklig tidsfärg. Förhållandet mellan de två vännerna, av
vilka den ene lockar till sig den andres käresta, har kanske
1 En liten situation, föreställande Adolf Fredrik som rov för
sin magsjuka, har Levertin uppenbarligen tagit från Rosenhanes
bok om konungen och hans gemål, vilken han kort förut hade läst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
