Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för Levertin haft sin motsvarighet i självupplevda intryck.
I varje fall är »Hovmannen» en av de berättelser i
samlingen, vilka längst stanna i minnet.
Det återstår att tala om de tre sista av
rokokonovellerna, alla skrivna kort innan boken utkom. »Med konung
Gustaf i Lucca» uttänktes i enskildheten under en två
dagars vistelse i Lucca i juni och skrevs på sensommaren (I:
305). Den börjar med förträffligt anslag: några var för
sig mycket väl karaktäriserade personer repetera en opera,
som skall uppföras till ära för konungen och som en bland
de närvarande komponerat. Man undrar, var Levertin fått
tag i detta: visserligen läste han bland allt det otroligt
myckna han nu läste också särskilda musikhistoriska arbeten
(närmast för sitt arbete om Johan Wellander), men
kompositören av operan »Clytemnestra», Francesco di Giorgio,
efterletas i dem lika fåfängt som den lätta och utmärkta
sangerskan Flaminia från Neapel och tenoren Benincasa
från Parma. Nåja, namn äro ju ej svåra att hitta på; men
hela denna inledning är så särpräglad, att man icke rätt kan
förstå hur den tillkommit; dock, i själva verket beredde det
Levertin ingen svårighet att uppkonstruera vilka
rokokofantasier som helst — och hans svaghet för att röra sig
med en viss musikalisk fackinsikt ha vi förut bevittnat.
Emellertid ligger denna inledning på ett alldeles olika plan
än det som nu följer — interiören med konungens
kvälls-betraktelser och Axel Liljes meditationer över sig själv.
De båda planen fås visserligen att beröra varandra på ett
rätt skickligt sätt genom Liljes något plötsliga erövring av
sångerskan och, bäst, genom kanonikerns sluga sätt att
använda det hittade miniatyrporträttet av pagens mor.
Och den vackra lilla hyllningen till Gustaf 111 i slutet var
det så välkommet att ge. Dock kunde man ju anmärka, att
anekdoten får nästan för breda dimensioner i fråga om alla
dessa bipersoner och deras karaktäristik. Det är mer
roman-än novellteknik, detta att sålunda lägga plan vid plan, gå
in i enskildheter av svensk historia och katolsk martyrologi,
ge alla små attribut som kunna påfinnas, och detta bely-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
