Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
livet likasom stannat, och emedan själva framställningen
låter det hela rycka tillbaka i ett fjärran.
Därmed vill jag dock icke underskriva en kritikers
mening att »Staden» som sådan är huvudperson i
berättelsen. Det ligger nära till hands att tänka på Rodenbachs
»Bruges la morte», utkommen åtta år tidigare, 1892; men
med dess symbolik av staden har Levertins novell ingenting
att göra, och även om — vilket jag har ingen anledning
att tro — den berömda belgiska romanen givit honom något
uppslag, så har han dock gått en helt annan väg, och
huvudsaken har för honom varit att skildra dessa typer,
vilka han betraktar som så utomordentligt svenska.
En historia som denna förutsätter ju en helt realistisk
teknik. Men en sådan är ingalunda genomgående använd.
Dock, många påminnelser finner man om åttitalets
novel-listiska behandlingssätt: hur starkt erinrar icke t. ex.
scenen på stadskällaren om »Röda rummet»! Men ändå
ha vi icke heller denna gång intrycket av verkligt berättande
stil, liksom knappast av verkligt levande människor. Där
den renaste verklighetsskildringen förekommer, i själva
huvudhandlingen, Erland Stråles förälskelse i den koketta
sångerskan och hans återkomst till den lilla
småstads-bruden, användes den i en otacksam och litet banal
uppgifts tjänst, vilken Levertin icke förmått göra intressantare.
Det som skulle vara konflikten — att Stråle tvingas uppge
drömmarna om en fri, stor kärlek därute i världen och
stannar i småstaden för att stelna som de andra — förlorar
alldeles sin tragik genom att fru Sylvi alls icke är en varelse,
som skulle kunnat föra honom från trängseln mot vidderna,
alls icke värd hans vacklan: hela brytningen blir blott ett
uttryck av svaghet, sker blott, som Erlands mor säger,
»för en kropps skull», och den grundval på vilken hela
berättelsen tyckes byggd, just småstadens dödsdvala i
förhållande till stora världens liv, synes sålunda förskjuten.
I alla fall har denna kärleksepisod för Levertins eget
vidkommande ett stort psykologiskt intresse. Hur föga
fängslande hans hjälte än är, hur grunt och opersonligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
