Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hela hans känsloliv ter sig, är han dock en reflex av
stämningar, vilka författaren letat fram ur sina egna
erfarenheters gömmor. Det naiva drag, som slår oss i
Erlands blinda hänryckning för stora världens lockelser,
representerade av Sylvi, det förklaras helt visst ur
fascinerande intryck, som från ungdomen blivit kvar hos Levertin
och som för övrigt även senare i en eller annan form
alltjämt döko upp. Det vankelmod parat med strävan mot varm
trofasthet till sist, som finnes i Erlands känslor, motsvarar
helt visst rön som Levertin gjort på sig själv, och när man
läser de pessimistiskt trötta utgjutelserna om lyckan och
kärleken, i vilka Erlands lilla äventyr utmynnar, och hela
berättelsen nästan ter sig som en straffpredikan mot all
erotik, tänker man på allt vad Levertin i sina dikter bekänt
om samma stämningar.
Men, som sagt, litterärt taget är denna historia icke
vidare lyckad. Också behärskas dess perspektiv helt och
hållet av en tredje figur, som blott är en biperson, men
dock vida starkare gjord än de två andra: modern. Ännu
en gång har Levertin kallat fram en sådan modersgestalt,
som står liksom i skymning med ändlösa erfarenheter
bakom sig och någonting av sibylla kring sin tragiska
martyrgestalt, tyst lidande men genom sitt lidande och
sin kärlek utövande makt över andra. Hennes långa bikt
för sonen och hennes maningar till honom är i hela
huvudhandlingen det enda som verkligen griper. — I Karin,
fästmön, har Levertin givit en av dessa ungflickstyper, vilka han
nästan alltid lyckas göra sympatiska och levande: jag tror
mig redan hava sagt, att de ytterst härstamma från norsk
litteratur.
Lärartyperna i skolan har Levertin skänkt den
sorg-fälligaste konstnärliga utformning. Men hur karaktäristisk
för honom är denna icke! Han inramar dem genast i en
historisk omgivning genom att presentera för oss de gamla
porträtten från 1500—1800-talet, som hänga på
kollegii-rummets väggar, och han ser var och en av dem enskilt
i ett slags historisk belysning, framkallad av personens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
