Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Athens hetärer» (detta är icke sagt på ironi), men som
motvikt mot denna idealitet lyser han av whisky — här
möter för en gångs skidl en lyckad realistisk bild — »som
en grovsmed av skenet från ässjan». Närmast
verkligheten star slutligen kanske läraren i modersmålet och
folkskalden Andersson-Alm, vars bedrövliga hemforsling, med
faderns enkla replik om att han nu är full igen, »det
svinet», och moderns ursäktan med att han är ett geni,
torde gå tillbaka på »en sann händelse», vars tragikomiska
offer var en verklig svensk poet.
Dessa två förfallna snillen, vilka på krogen tala om
svenska snillens förfall och om den enda sanna lidelse,
som fyller landet vid polen, den för spriten — de tyckas
ju ganska svenska, att döma av, att de ingalunda första
gången förekomma i svenska litteraturen. Men det är
tilllika just därför någonting litterärt-konventionellt över dem.
Jag undrar om de tre övriga, Frank, Gylling och
Herrlæ-nius, skola igenkännas såsom särskilt svenska. Det
förefaller mig, som om Levertin här och där i de två
förstnämnda skulle satt in något av sig själv — när rektorn
t. ex. beder om att komma »förbi vankelmodets vägar» (han,
den starke lärofadern och ledaren!), när han vill upp »på
beständighetens berg och dyrka i dess klarhet», när han
anropar sin Fferre om vrede och stränghet, så tycker jag
mig i dessa ord förnimma en återklang av den innersta
önskan Levertin stundtals kunde hysa, när han var trött
på att splittra sig åt alla världens håll och kände längtan
efter en sträng och rak linje i sitt förhållande till människor,
sitt arbete och sig själv. Likaså ha vi ju i Levertins lyrik
mött dessa tankar om att främlingskapet och förfrusenheten
mellan man och kvinna blott växa med tiden, vilka han
låter taga gestalt i Gyllings äktenskap. Men naturligtvis
är icke denna halvt lyriska subjektivism ensam skulden
till att typerna möjligen sakna den nationella
allmängiltighet Levertin själv trodde sig finna i dem. Man ser det
bäst, när man jämför dem med den övriga samtida svenska
novellistikens skildringar av svenskt liv. Levertin ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
